Professorns span-nytt Expressen, 9 september 2012 Kiss- och bajsspaning Vissa ämnen är inte alldeles lätta att skriva om. Inte mer än sextio år efter barndomens anala förtjusning i kiss och bajs, inte ens femtio år efter de tonår då det mesta som ådrog sig mitt misshag försågs med prefixet skit-. Av en vuxen och bildad man, speciellt av en som lever av att välja sina ord, har man rätt att kräva mer än så. Att han använder sig av språket för att bestämma avståndet till det han betraktar och om han nu vill höja sig över även detta ämne ges det många val; från vanlig avföring och mänskliga exkrementer till den medicinska vetenskapens fekalier. Med barndomens minnen är det samtidigt så enkelt att de inte låter sig skildras på det viset. Familjens tax som just gjort ifrån sig på gräsmattan medan mitt yngsta barn pekar finger och kiknar av skratt. - Troj bajsar, skriker hon. Troj bajsar jättemycket. Polisiär fekaliespaning Långt senare i livet kan vi behöva andra sätt att uttrycka oss. Jag sitter i mitt rum på det stora polishuset när min kollega i rummet bredvid kommer in och viftar med en anmälan. Pekar med fingret på den obegripliga raden. "Efter gripandet har X under transporten till polishuset fekerat i radiobilen". - Vad fan betyder det här, undrar min rumsgranne. Vad fan har fanskapet hittat på den här gången? - Han har skitit på sig, förklarar jag. Den stackarn blev väl nervös när ni grep honom. Kollegan skakar på huvudet. - Att det ska vara så svårt att skriva så folk begriper, muttrar han. - Neej, säger jag. Svårt på det viset är det inte. Inte att välja ord, det är alla förbehåll på vägen dit som krånglar till det för oss. Klassrelaterad fekaliespaning Den inledande frågan - om sambandet mellan vår klasstillhörighet och utseendet på våra bajskorvar - har jag däremot löst. Det räckte med att jag såg mig omkring för att förstå sambandet mellan de liv vi lever och det som våra kroppar lämnar ifrån sig. Som avföring och urin, som blod, svett, skratt och tårar, som den doft som omger oss, till och med ljuset i våra ögon. © Leif GW Persson
|