Sparka Dan Eliasson och alla som tror som han
 
Expressen, 9 oktober 2016

Den svenska polisen befinner sig i kris. Verksamheten fungerar inte på det sätt som medborgarna har rätt att begära. Samtidigt skall vi vara klara över att detta inte är något som beror på att polisens arbetsbörda plötsligt har ökat dramatiskt. I stället är det ett resultat av en utveckling som går mer än trettio år tillbaka i tiden och orsaken är enkel. De åtgärder man genomfört i avsikt att öka polisens effektivitet går på tvärs mot de problem som utgör polisens arbetsbörda.

Den svenska brottsligheten har till mer än nittiofem procent en lokal anknytning och det gäller över hela skalan av brott. Från mord, rån, våldtäkter och misshandel till stölder, snatterier och skadegörelser och på det viset har det sett ut under snart hundra år. Nitton brott av tjugo begås lokalt, av gärningsmän som bor på orten och de drabbar offer i deras geografiska och sociala närhet. Att beskriva polisens stadigt minskande effektivitet som en nödvändig följd av fler, utifrån inkommande, större och svårare problem är helt enkelt inte sant.

Boven i dramat är i stället de åtgärder som vi satt in, nämligen att hela tiden öka centraliseringen av den myndighet som skall hantera de problem som i allt väsentligt har en lokal karaktär. Svensk polis är överbyråkratiserad, hälften av landets yta och närmare en fjärdedel av befolkningen saknar tillgång till polis och färre än halvparten av landets poliser arbetar med själva kärnverksamheten. Att utreda grövre brott, övervaka allmän lag och ordning och se till att vi har en utryckningsverksamhet som kan hjälpa människor som hamnat i en nödsituation.

Det som under det senaste året kraftigt ökat kritiken mot polisen är två omständigheter i förening. Å ena sidan en sedan länge pågående utveckling där man för varje år presterar någon procent sämre än året innan. Å den andra den "Reform" som man sjösatte för snart två år sedan där den svenska polisen gjordes om till en nationell myndighet. För att kunna genomföra den senare var man således tvungen att ta ytterligare mer än tusen poliser i anspråk för att ägna sig åt att enbart utreda den egna organisationen.

Enkelt uttryckt att på papper skriva ner hur mycket bättre allt skulle bli efter reformen. Cyniskt beskrivet att plocka ludd ur den egna naveln.

Fast bättre blev det ju inte. Vad "Reformen" åstadkom var bara att snabba upp den negativa trenden genom att lägga ytterligare några procent sten på den börda som de riktiga poliserna sedan länge dignat under och plötsligt blev alltför mycket mer än nog. Fullt fungerande poliser började säga upp sig i en omfattning som vi aldrig varit i närheten av sedan organisationen grundades i mitten på 1800-talet.

Bland upphovsmännen bakom "Den Nationella Polisen" brukar den beskrivas som den "största reformen i den svenska polisens historia" och om detta kan man säga två saker. Att det inte är sant och att personerna bakom den inte kan ha haft en aning om de problem som polisen skall arbeta med eller det arbete som skall till för att åtgärda dem. Deras rent mentala kapacitet lämnad därhän. Den största polisreformen var förstatligandet av polisen som trädde i kraft 1965. Det var en finansiell och teknisk reform där staten tog över det ekonomiska ansvaret för polisen från kommunerna och såg till att använda pengarna till att ge oss en polis med samma utbildning, utrustning och övriga resurser oavsett var i landet man nu bodde.

Det var en demokratisk reform värd namnet. Inte den stöld av effektivitet, kompetens och alla medborgares rättskydd som nu är föremål för den kritiska debatten och som snart nog kommer att ta sig andra och betydligt mer påtagliga uttryck än det talade och skrivna ordet. Lokala politiska uppror i de kommuner som betalar för en polis som de inte har, poliser som går i strejk, privata och olagliga initiativ för att fylla luckan efter den polis som allt fler saknar. Kort och sammanfattningsvis en rättsstat i förfall.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor