Palmemördaren kan träda fram självmant
Expressen, 9 mars 2014
Fredagen den
28 februari var det tjugoåtta år sedan Olof Palme blev mördad och i samband
med årsdagen lät Svenska Dagbladet publicera en serie av väl genomarbetade
och tänkvärda artiklar som också rönte internationell uppmärksamhet. Skälet
till det senare var att man berättade om ett tips som den kände författaren
Stieg Larsson i ett tidigt skede hade lämnat till Palmeutredningen.
Jag har
aldrig träffat Stieg Larsson men av gemensamma goda vänner har jag förstått
att han var en både tänkande och kännande människa med ett starkt engagemang
mot rasism och främlingsfientlighet och de uppgifter han gav stämmer också
väl överens med hans personliga historia.
Han ville
väcka utredningens intresse för en teori om att mordet är ett resultat av en
konspiration mellan svenska högerextremister och personer inom
säkerhetstjänsten vid den dåvarande diktaturen i Sydafrika.
Med
resonemang av den typen är det samtidigt på det viset att de lämnar varje
mordutredare kall eftersom arbetet handlar om att kunna placera en tänkbar
gärningsman på platsen för brottet vid tidpunkten för brottet och med
tillgång till de medel som krävs för att kunna genomföra gärningen. En del
av registreringsnumret på en bil kan få nackhåren att resa sig på en
mordutredare medan allmänna teorier, hypoteser och uppslag får honom eller
henne att skaka på huvudet. Detta utesluter givetvis inte att uppgifter av
det senare slaget kan leda oss till de svar som vi söker samtidigt som
erfarenheten visar att detta mycket sällan är fallet.
Utredningen
av mordet på Palme är världens historiskt sett mest omfattande
polisutredning. Hundratals hyllmeter, fler än hundratusen spaningsuppslag
och närmare en och en halv miljon sidor med olika dokument. Om vi någon gång
får svaret på vem som mördade honom kommer vi också att upptäcka att mer än
nittionio procent av denna utredning inte hade med mordet att skaffa och att
en god del av materialet innehåller just teorier av det slag som Stieg
Larsson lämnade till utredarna.
Med oss
människor är det ofta så att när vi letar efter något söker vi de svar som
vi tror och hoppas på, som vi i logik med vår övertygelse förväntar oss att
finna, och att detta inte är alldeles enkelt att förena med det mycket
konkreta uppdraget att "hitta han som gjorde det" behöver väl knappast
sägas. Med all respekt för Stieg Larsson tror jag inte att hans tips
innehöll lösningen på Palmemordet samtidigt som ingen skulle bli gladare än
jag om det skulle visa sig att han hade rätt och jag hade fel vad själva
slutsatsen beträffade. De metoder som i så fall förde oss dit var det
polisiära hantverk som jag försökt att beskriva. Och någon annan väg finns
inte.
Kommer
mordet på Olof Palme att klaras upp? Vi saknar i vart fall inte tid för att
utreda det och bland verksamma mordutredare är svaret givetvis ja. Att hävda
något annat vore värre än att svära i kyrkan utifrån den givna regeln om att
"Gilla läget".
Med tanke på
svårighetsgraden är varje form av tvivel på framgång till men för arbetet.
Det är en hedervärd regel och vid hälften av alla spaningsmord lyckas man
också följa den till slut och klara upp brottet.
Hur kommer
det att bli den här gången?
Låt mig säga
så här. Jag tror inte att polisen kommer att klara upp mordet på Olof Palme.
Däremot vill jag inte utesluta att gärningsmannen själv, eller någon i hans
närhet som vet vad som hände, kommer att berätta hur det låg till. Sådant
har hänt förr när människor hunnit till slutet av dagen och kommit till vägs
ände. Vanligt är det förvisso inte. Det är mindre än en ynka procent av alla
spaningsmord som klaras upp på det viset men det är tillräckligt för att
nära det hopp som ändå lever.
© Leif GW
Persson
|