Andjakten - en tid för andlig jakt
Expressen, 8 september 2013
Nu är sommaren över för den här gången trots solen och värmen som vägrar att släppa taget. I huset på landet där jag bor är det numera tyst och tomt. Inga glada barnröster som skriker morfar hela tiden, ingen som gråter otröstlig över ett skrubbat knä eller en storasyster som sagt dumma saker. Det är tomt och tyst i huset på landet där jag bor och det finns därmed inget behov av en morfar som kan erbjuda både plåster och lugnande ord. Säkrare tecken än så på att hösten har kommit finns heller inte i mitt liv.
I förrgår åkte hustrun till andra sidan jordklotet för att förena kropp och själ och finna den inre frid som bäst låter sig sökas på ursprungsorten i de indiska bergen. Självfallet hade jag kunnat följa med henne men eftersom jag varken hade tid eller lust valde jag att stanna hemma, ensam i mitt tysta och tomma hus och vad mer har en riktig karl i min generation rätt att begära. Min själsfrid letar jag på andra vägar och samtidigt som min kvinna lyfte från Arlanda inledde jag och mina gamla kamrater årets traditionella andjakt i sjöarna runt gården.
Snittåldern på deltagarna ligger numera runt sjuttio år, de flesta har känt varandra sedan skoltiden och tillsammans har vi stått i samma skyttekedjor vid tusentals tillfällen. Vi berättar samma gamla historier, drar samma slitna skämt och är alla rörande överens om de företeelser i tiden som gläder eller stör oss.
Vi äter givetvis samma slags mat, dricker samma drycker och sjunger samma snapsvisor som vi alltid har gjort. Mot kvällen gör vi det till övermått och ett säkert tecken på att vi närmar oss kulmen på dessa festligheter är när de minst kokkunniga i sällskapet börjar riva i kylskåp och skafferier för att samla ihop de nödvändiga ingredienserna till den avslutande nattamaten trots att vi ännu inte hunnit duka undan kaffet och konjaken.
Med tanke på arrangemangets tidigare historia, den aktningsvärda frekvensen, den bakomliggande idén och de former som umgänget tar sig kan man kanske tycka att det sedan länge passerat väl över gränsen även för så kallat manligt umgänge bland vuxna män i ett slutet sällskap.
Att det inte borde vara lika roligt som förut, helt enkelt. Men så är det alltså inte. Det är precis tvärtom. Det hela är nämligen obegripligt trevligt, alla är glada som barn och helt säkert är det inte svårare än så.
Att vuxna män som - i den där hårdhänta statistiska meningen - närmar sig slutet på sin jordavandring plötsligt kan bejaka både sitt barnasinne och den där vanliga enkla barnsligheten som man annars förväntas hålla undan och bespara sin omgivning. Allt det där som logiskt följde av rollen som make, barnafader och familjeförsörjare för män som jag, som vuxit upp i samma generation som jag, som i allt väsentligt strävat efter att leva samma slags liv som jag.
Sent lidet i livet men barn på nytt och dessutom med den extra bonus som följer av att man också är sin egen förälder och inte längre behöver riskera att störas av den typen av ingripanden.
I går var det en dag som var precis som alla andra dagar efter den där dagen som var bättre än vad min kropp numera tål och vad mitt förnuft borde tillåta mig. Jag tänker på barndomens skallra som säkert skänkte mig tröst för två tredjedels sekel sedan. Inte för att jag minns den, eller ens är säker på att jag hade någon, men för att jag plötsligt inser att jag fortfarande bär den med mig närmare sjuttio år senare.
Min gamla hagelbössa och alldeles oavsett skillnaderna mellan det liv som jag levde som litet barn och det liv som jag nu lever är det säkert samma skallra som jag viftar med. Jag tänker på mina barnbarn som befriat mig och gett mig barndomen åter.
Trots att jag sedan länge är väl medveten om det begränsade medicinska värdet av att blåsa på ett nyskrubbat knä.
Livet går vidare.
Snart är det sommar på nytt.
Fram till dess har jag en hel del att fundera över och förhoppningsvis något som det kan vara värt att skriva om.
© Leif GW Persson
|