 |
Så hade Stieg skrivit sitt testamente
Expressen, 8 november 2009
Nu har hösten kommit till
gården där jag bor. Varmare än förr eftersom vi människor har lagt oss i, annars
lika gråblaskig och disig som alltid och ingen kan beskylla honom för att vara
inställsam. Tidig morgon, på med stövlar, en sliten jaktrock, bössan under
armen, utifall att. På klövervallen vid infarten till slottet står en dovhjort.
Grova skovelhorn som kröner hans huvud, sprängfylld av testosteron. Svart, med
fällen skimrande av brunst, så står han där och betraktar sitt harem på dussinet
hindar och särskilt politisk korrekt är han inte. Tur att inte Gudrun ser dig,
tänker jag. Eller någon av alla Ulrikorna och Åsorna på Dagens Nyheter och
Aftonbladet. För då hade de slitit bössan ur min hand och knäppt dig på stället,
mitt i språnget om så vore, med stöd av tunga ideologiska argument hämtade från
den tid där vi människor numera förväntas leva.
Själv nöjer jag mig med att betrakta bilden från den tid där han och hans kvinnor fortfarande
lever. Som upplevelse är den god nog för mina ögon och mitt sinne, alla
politiska reflektioner helt lämnade därhän. Sedan smyger jag därifrån. I skydd
av diset och det bleka ljuset, tyst som ett överviktigt andeväsen för att inte
störa hjorten och hans hindar i ännu en timme av deras kamp för överlevnad.
Tillika i den del som styrs av lust och inte av nöd. Väl hemma igen kliver jag
in i duschen och möjligen är det bristande simultankapacitet som gör att jag får
fullt upp med det strilande vattnet, min tvål och min handduk. I huvudet är det
tomt och rent på det där rogivande viset och det är först när jag ätit frukost
och börjat läsa morgontidningen som tankarna återvänder. Inte av egen kraft utan
huvudsakligen uppbådade av sådant som jag läser. De där typiska sucka-och-
skaka-på-huvudet-tankarna, ni vet (SvD 7 november).
Författaren Stieg Larssons
far och bror har tydligen i ett skov av sent påkommen höstlig generositet
erbjudit sig att skänka 20 miljoner kronor till Larssons änka, livskamrat och
arbetspartner, Eva Gabrielsson.
"Hon var en del i Stiegs liv. Hon skall leva tryggt och bra av det här",
konstaterar Broder Joakim och som yttrande är det klargörande på fler sätt än
ett.
Stieg Larssons författarskap kommer så småningom att inbringa i storleksordningen 300 miljoner
kronor varav en femtondel, drygt 6 procent, således skall tillfalla den kvinna
som han tillbringade hela sitt vuxna liv tillsammans med. Med tanke på den tid
och de intressen som han delade med sin pappa och sin yngre bror så är det i
vart fall ett uttryck för en intressant arvsrättslig princip. I en moralisk och
mänsklig mening helt i logik med det solkiga grådis som så här års tyvärr omger
betydligt fler människor än pappa och lillebror Larsson. Stieg Larsson var 50 år
gammal när han dog. De första nio åren av sitt liv bodde han hemma hos sin
morfar och mormor och det var först när hans morfar dog som han flyttade hem
till sina biologiska föräldrar och sin fyra år yngre bror. Vid 16 års ålder - så
fort han klarat av sin grundläggande skolgång - lämnade han föräldrahemmet och
som uttryck för en stark och nära familjegemenskap är det kanske inte alldeles
övertygande. När Stieg Larsson var 18 år träffade han Eva och fram till livets slut 32 år senare vandrade de sida vid
sida på livets väg och i alla avseenden som räknades för en sådan som han och
den livskamrat han valt.
Själv är jag övertygad att om Stieg Larsson hade skrivit ett testamente vid den
tidpunkten när han suttit med ekonomisk facit på sitt författarskap så skulle
han ha gett sina tillgångar till det som var hans och Eva Gabrielssons livsverk.
Kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Givetvis också sett till att
garantera sin livskamrats överlevnad för det fallet att han dog före henne.
Så, Grattis Farsan och Heja Brorsan och hög tid att en gammal stöt som Alfred
Nobel slänger sig i väggen.
© Leif GW
Persson
| 
|
|
|