Därför jobbar jag vidare Expressen, 7 mars 2010

 

Om några dagar fyller jag sextiofem år och i enlighet med vedertagen svensk politisk tradition förväntas jag då gå i pension för att istället lämna över till yngre förmågor inom den brottsforskning som jag ägnat hela mitt vuxna liv åt. Efter att ha funderat på saken har jag dock bestämt mig för att avstå. Jag tänkte jobba så länge jag orkar, och helst tills jag dör, av det enda, enkla och privata skälet, att det finns två saker som i allt väsentligt skänker innehåll, mening och glädje åt mitt liv. Min familj och mitt arbete.

Vad det senar anbelangar har jag heller aldrig upplevt konkurrensen med alla hälften så gamla kolleger som direkt mördande. Inom min profession, liksom de flesta andra inom den stora tjänstesektorn, finns inga enkla samband mellan yrkesmässig kapacitet och ålder.

De alternativ som jag får lämnar mig också kall. Med posten kommer numera flera erbjudanden varje vecka om bussutflykter till diverse fornminnen i mitt sörmländska närområde, om helgkryssningar till Åland, prinsesstårta, kokkaffe, gammeldans, dragspelsmusik, hemslöjd och bingolotto.

Helt bortsett från dessa privata reflektioner finns det även tunga nationalekonomiska argument som talar för det beslut som jag fattat. För tids vinnande kan vi nöja oss med ett av dem: Vår befolkningsstatistik, lite enkel huvudräkning och i all sin enkelhet åtskilligt med godis att suga på för våra ungdomsdyrkande politiker.

Sveriges befolkning uppgår till nio miljoner tre hundra tusen personer. Av dessa är drygt två miljoner trehundratusen sextio år och äldre. Tjugofem procent av vår totala befolkning utgörs redan av ålders- och sjukpensionärer och den andelen kommer att öka ytterligare under de närmaste åren.

I runda slängar två och en halv miljon pensionärer och vilka skall nu försörja dem? Återstår totalt sju miljoner invånare. Minus drygt två miljoner barn, skolungdomar och äldre studerande. Minus några hundra tusen arbetslösa. Minus ytterligare några hundra tusen som är oförmögna att arbeta av olika individuella skäl. Minus ännu några hundra tusen som frivilligt avstått från att arbeta. Minus...

Kvar finns en arbetande befolkning på tre och en halv miljon som förväntas försörja två och en halv miljon pensionärer plus ytterligare drygt tre miljoner barn, ungdomar, studerande, arbetslösa och sådana som inte kan eller vill arbeta av andra orsaker.

Om det låter svettigt så beror det på att det är svettigt. På sikt kommer det dessutom att bli ännu svettigare. Att systemet inte redan gått ner på knäna beror på att en snabbt växande andel av våra ålderspensionärer frivilligt väljer att fortsätta arbeta efter fyllda sextiofem. En frivillighet som tyvärr snart kommer att visa sig otillräcklig. Den samhällsekonomiskt försvarbara pensionsåldern ligger redan nu på drygt sjuttio år.

Blod, svett och tårar och vem erbjuder sådant i valtider? För mig är det mycket enklare. Jag tänker arbeta så länge jag orkar, så länge jag lever, för att det ger mitt liv innehåll, mening och glädje. Vad finns mer att begära och det finns hundratusentals sådana som jag. Mina inbetalda pensionsmiljoner bjuder jag på. Det finns andra som behöver dem bättre än jag och på långt bättre grunder än jag. Bara jag slipper mata duvorna i parken.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor