 |
Därför jobbar jag vidare
Expressen, 7 mars 2010
Om några dagar fyller jag sextiofem år och i
enlighet med vedertagen svensk politisk tradition förväntas jag då gå i pension
för att istället lämna över till yngre förmågor inom den brottsforskning som jag
ägnat hela mitt vuxna liv åt. Efter att ha funderat på saken har jag dock
bestämt mig för att avstå. Jag tänkte jobba så länge jag orkar, och helst tills
jag dör, av det enda, enkla och privata skälet, att det finns två saker som i
allt väsentligt skänker innehåll, mening och glädje åt mitt liv. Min familj och
mitt arbete.
Vad det senar anbelangar har jag heller aldrig upplevt konkurrensen
med alla hälften så gamla kolleger som direkt mördande. Inom min profession,
liksom de flesta andra inom den stora tjänstesektorn, finns inga enkla samband
mellan yrkesmässig kapacitet och ålder.
De alternativ som jag får lämnar mig också kall. Med posten kommer numera flera
erbjudanden varje vecka om bussutflykter till diverse fornminnen i mitt
sörmländska närområde, om helgkryssningar till Åland, prinsesstårta, kokkaffe,
gammeldans, dragspelsmusik, hemslöjd och bingolotto.
Helt bortsett från dessa privata reflektioner finns det även tunga nationalekonomiska
argument som talar för det beslut som jag fattat. För tids vinnande kan vi nöja
oss med ett av dem: Vår befolkningsstatistik, lite enkel huvudräkning och i all
sin enkelhet åtskilligt med godis att suga på för våra ungdomsdyrkande
politiker.
Sveriges befolkning uppgår till nio miljoner tre hundra tusen personer. Av dessa är drygt
två miljoner trehundratusen sextio år och äldre. Tjugofem procent av vår totala
befolkning utgörs redan av ålders- och sjukpensionärer och den andelen kommer
att öka ytterligare under de närmaste åren.
I runda slängar två och en halv miljon pensionärer och vilka skall nu
försörja dem? Återstår totalt sju miljoner invånare. Minus drygt två miljoner
barn, skolungdomar och äldre studerande. Minus några hundra tusen arbetslösa.
Minus ytterligare några hundra tusen som är oförmögna att arbeta av olika
individuella skäl. Minus ännu några hundra tusen som frivilligt avstått från att
arbeta. Minus...
Kvar finns en arbetande befolkning på tre och en halv miljon som förväntas
försörja två och en halv miljon pensionärer plus ytterligare drygt tre miljoner
barn, ungdomar, studerande, arbetslösa och sådana som inte kan eller vill arbeta
av andra orsaker.
Om det låter svettigt så beror det på att det är svettigt. På sikt kommer det
dessutom att bli ännu svettigare. Att systemet inte redan gått ner på knäna
beror på att en snabbt växande andel av våra ålderspensionärer frivilligt väljer
att fortsätta arbeta efter fyllda sextiofem. En frivillighet som tyvärr snart
kommer att visa sig otillräcklig. Den samhällsekonomiskt försvarbara
pensionsåldern ligger redan nu på drygt sjuttio år.
Blod, svett och tårar och vem erbjuder sådant i
valtider? För mig är det mycket enklare. Jag tänker arbeta så länge jag orkar,
så länge jag lever, för att det ger mitt liv innehåll, mening och glädje. Vad
finns mer att begära och det finns hundratusentals sådana som jag. Mina
inbetalda pensionsmiljoner bjuder jag på. Det finns andra som behöver dem bättre
än jag och på långt bättre grunder än jag. Bara jag slipper mata duvorna i
parken.
© Leif GW Persson
| 
|
|
|
|