Kerstin Skarp är biträdande riksåklagare. Sedan många år tillbaka är hon också den som leder förundersökningen om mordet på Olof Palme. I en intervju i Svenska Dagbladet för drygt en vecka sedan ondgör hon sig över min inblandning i hennes utredning med anledning av den revolver som jag lämnade över till dem strax före jul. Dels saknar jag helt mandat i sammanhanget, dels kan det skada utredningen genom att man tipsar mig i stället för henne och hennes medarbetare, dels har jag även det skydd som grundlagen ger både mig och mina kontakter om nu polisen skulle försöka ta reda på vilka de är. Som medarbetare rena mardrömmen och ingenting för Skarp.

"Han äger en arena som inte vi har. Men i mina ögon är han en vanlig person. Jag pratar inte med honom. Han kom hit och visade en revolver. Det är allt."

Nåja, som beskrivning av det som hände är det hon säger fel på ett sätt som bara kan förklaras på tre olika vis. Att hon ljuger rakt upp och ner, att hon inte har en susning om vad hon pratar om beroende på att hennes utredare fört henne bakom ljuset eller att hon är tokig i största allmänhet. Med risk för att bli tjatig ska jag därför tala om hur det verkligen gick till.

Sommaren 2013 lämnade jag över en revolverkula som jag fått i ett anonymt brev. Sedan händer ingenting på två och ett halvt år förrän en av Palmeutredarna ringer upp mig i november 2015 och berättar att hans chef Kerstin Skarp bestämt att jag skall förhöras med anledning av detta. Enligt kriminalteknikerna vid Nationellt Forensiskt Centrum uppvisar nämligen den kula som de fått av mig intressanta likheter med den som dödade Palme. Den stämmer i vart fall långt bättre än alla andra kulor som de undersökt under de tidigare trettio åren. Därefter hålls två förhör och ett möte mellan mig och poliserna i Palmegruppen. Både förundersökningsledaren, hennes utredare och kriminalteknikerna har ett bestämt önskemål. Nämligen att jag skall försöka hitta den revolver med vilken min kula blivit avlossad. Ingen enkel uppgift med tanke på den tid som gått men mot alla odds och med hjälp av "Veckans brott" och Expressen - "den arena som jag äger" - lyckas jag faktiskt få tag i det eftersökta vapnet. Det är för övrigt inte första gången. Genom åren har jag lämnat in tre fullt fungerande revolvrar till Palmeutredningen och åtskilligt fler illegala skjutvapen än så till andra avdelningar inom polisen.

Kerstin Skarp är jurist och det hon vet om grova brott och brottslingar har hon i allt väsentligt läst sig till i olika läroböcker och förundersökningar. De gånger hon träffat någon av dem som det handlar om har det varit på polishus, häkten och domstolar under civiliserade och säkra omständigheter och jag har givetvis inga invändningar mot den typen av kunskapsinhämtning. En insiktsfull person kan lära sig mycket på det viset. Samtidigt har detta inte det minsta gemensamt med den riskfyllda praktik som består i att träffa en uppgiftslämnare som du inte känner, på ett ställe som bara du och han eller hon känner till, för att ta emot ett vapen som kanske har använts vid ett allvarligt brott. De bästa leverantörerna av sådant är ofta grova brottslingar eller själva inblandade på ett eller annat sätt. Varför gör man sådant? I mitt fall handlar det varken om dödslängtan eller jakten på en hjältegloria. För mig duger vanlig nyfikenhet gott. Just den här gången var det ännu enklare. Det var nämligen Kerstin Skarp som gav mig mandatet att göra det och garanterade mig straffrättslig immunitet för den tid då jag var i besittning av vapnet och därmed gjorde mig skyldig till ett vapenbrott. Jag har visserligen inga papper på saken, och det är inte hon utan hennes utredare som försäkrat mig om att detta var hennes önskemål, men om de nu skulle ha lurat både henne och mig borde hon väl i den juridiska konsekvensens namn se till att jag blev åtalad. "Make my Day!", Kerstin. Jag väntar med spänning.

© Leif GW Persson