Den polisiära mardrömmen Expressen, 7 februari 2010

 

 I juni 2000 mördas Pernilla Hellgren i Falun av en okänd gärningsman och polisen i Dalarna skall plötsligt utreda ett spaningsmord. Det är man inte så bra på av det enkla skälet att ingen av de poliser som förväntas göra det har gjort det förut. Helt naturligt eftersom spaningsmord lyckligtvis är sällsynta händelser. Vi har ett tjugotal per år och i den statistiska meningen kommer just Falun att drabbas en gång vart tionde år.

Någon hjälp står heller inte att få. Riksmordkommissionen har fullt upp med Hagamannen uppe i Umeå och när de till sist dyker upp har det gått fem månader sedan mordet. Efter några månader åker man hem till Stockholm igen och redan sommaren efter mordet har jakten på Pernillas mördare i allt väsentligt upphört.
Falupolisens utredning har knappt styrfart, den saknar innehåll, mål och mening. Man har inte ens upptäckt att deras kolleger från Stockholm faktiskt redan har hittat gärningsmannen åt dem. Han ligger där i högarna av papper som ingen har tid och kraft att ta itu med.

Den här utredningen av ett spaningsmord är på intet vis unik för just polisen i Dalarna. Det är på det här viset det ser ut på de flesta håll i landet. Numera klarar vi upp fyra spaningsmord av tio, en andel som stadigt sjunker sedan tjugo år tillbaka, och skälet till det är inte att dessa brott är så svåra att det inte står i mänsklig makt att få någon ordning på dem. Den vanliga orsaken till att ett spaningsmord inte klaras upp är olika brister i utredningsarbetet. I polisens register och arkiv finns ett lager på närmare 500 ouppklarade mord. Tiotals ton med papper om polisiära tillkortakommanden och hade vi bara varit hälften så duktiga som alla snutar på film och tv hade vårt kollektiva och dåliga samvete fått plats i en vanlig papperskartong.

Nu har vi granskat polisen i Dalarna och deras utredning av mordet på Pernilla. Det är ingen rolig läsning men med tanke på att det ser likadant ut på de flesta andra håll där man har samma förutsättningar är frågan given. Varför just polisen i Falun?

Det beror på att de råkade ut för den polisiära mardrömmen. Inte bara en okänd mördare, utan en mördare som med hög sannolikhet kommer att begå nya grova brott.

Åtta år efter mordet på Pernilla mördar samme gärningsman en tioårig flicka, Engla Höglund, och mardrömmen besannas. Den här gången grips han i stort sett omgående och inom loppet av ett par dagar kan Dalapolisen räta ut ett åtta år gammalt frågetecken. Det pris man får betala är ohyggligt. Både yrkesmässigt och privat för dem som varit inblandade i utredningen.
Under det senaste halvseklet har vi haft ett halvdussin sådana fall som vi känner till. En mördare som polisen har missat och som använt den respit som polisen gett honom till att mörda ännu ett offer. Flera av dem handlar om sexualmord på kvinnor och småflickor. Anders Eklund, som mördade Pernilla Hellgren och Engla Höglund, är inte ensam. Värre ändå, han kommer inte att vara den siste som fick chansen att göra det.

Enda trösten i sammanhanget är att vi kan minska sannolikheten för att det skall hända igen. Enkla och självklara åtgärder som handlar om högre beredskap, samverkan mellan mindre polismyndigheter och att ge våra utredare rimliga förutsättningar att kunna göra sitt jobb. Hur vi inom en nära framtid kan klara upp sju spaningsmord av tio i stället för bara fyra.

Läs själva, förresten. Beskrivningen av den polisiära mardrömmen hittar du redan i morgon på vår egen hemsida: rikspolisstyrelsen @polisen.se.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor