De är som två blåbär
 

I förrgår råkade jag av en ren händelse titta på Skavlan på SVT1. Normalt försöker jag nämligen undvika magasinsprogram som är namnade efter den som leder programmet. Det är alltför sällan som dessa program gjort sig förtjänta av sin betraktare. Enkelt och sammanfattningsvis: Har du inget väsentligt att säga kan du med fördel hålla käften. Detta gäller inte minst när det kommer till att "bara" bjuda på lite god underhållning. Underhållning i tv är en av de svåraste formerna för budskapsgivning som finns eftersom den ofta kräver att man skall vara rolig utan att bli alltför privat. Man kan heller inte förlita sig på att betraktarens varseblivning är nedsatt på det där viset som den alltför ofta blir i goda vänners lag. Man skall ha något som är värt att säga, man skall kunna göra det på ett begåvat och roligt sätt och det ligger i sakens natur att detta lätt blir undantag och inte regel. Det är för svårt helt enkelt.

I Fredrik Skavlans senaste program illustrerades det här problemet, på ett sätt som jag aldrig tidigare har upplevt, genom valet av två av hans fem gäster. Det var både magiskt och metafysiskt och att de två som svarade för detta mirakel inte hade en susning om vad de faktiskt hade åstadkommit gav det dessutom en tredje dimension som jag saknar ett bra namn på. Två personer i den yngre medelåldern som var gifta med varandra och tydligen uteslutande levde för, och försörjde sig genom, att berätta om sig själva för andra. De bloggade och twittrade, skrev böcker och kolumner, gjorde ståuppkomik, ledde tv- och radioprogram och verkade till och med villiga att visa både Råttan och Peter Niklas om betraktaren så krävde.

I såväl en yttre, inre och rent budskapsmässig mening var de lika varandra som två blåbär. De såg ut som två blåbär, tänkte och talade som två blåbär och bar för säkerhets skull även likalydande förnamn. Till kropp och själ materialiserade de den ultimata relationen där din partner blivit din egen spegel och bilden du ser bara kan föreställa dig själv beroende på att världen utanför har upphört att existera.

Vid en källa i skogen sitter Narkissos. Han förälskar sig i sin egen bild där den speglas i vattnet och förvandlas så småningom till en blomma. En gestalt från den grekiska mytologin som numera hör verkligheten till. Den verklighet som man kan betrakta i ett svenskt teveprogram ett par tusen år senare och som i en enkel mänsklig mening framstår som ett rent mysterium. Det som jag inte förstår är behovet av en betraktare. Det är bara du som finns. Ingenting annat och därmed ingen att bekräftas av och inför. Själv tror jag att Narkissos bara var en ganska vanlig ung man som dragit sig undan för att i lugn och ro kunna klämma sina egna pormaskar och att det nog lär dröja innan han dyker upp hos Skavlan.

Hur var de andra tre gästerna då, kanske någon undrar. Jo, de var en logisk följd av den mix och det innehållsliga credo som programformen kräver. En känd dansk skådespelare som verkade fullt normal och avböjde ett erbjudande från det ena blåbäret att på bästa sändningstid få ta del av det andra blåbärets tatueringar, en glad norsk blondin som skänkte innehåll och mening åt sitt liv genom att slå frivolter i luften med skidor på fötterna. Plus en före detta krigsreporter som var spelmissbrukare, hade nallat i kassan på jobbet, och kallats in till Skavlan för att illustrera de dystra sociala konsekvenserna av sådana aktiviteter.

I så måtto var det också ett helt vanligt magasinsprogram. Fjärran från den metafysiska magi som blott två blåbär kan skänka åt den verklighet som de valt att bortse ifrån.

© Leif GW Persson