Plötsligt fick jag svaret på en fråga jag grubblat på i drygt 20 år
 
Expressen, 6 september 2015

Den svenske sjuttonhundratalsskalden Bengt Lidner är det numera få som läser. Han dog 1793 vid 36 års ålder. En död i armod. Bellman lär ha sjungit ihop till begravningskostnaderna och porträttet av honom på Nationalmuseum föreställer sannolikt någon annan. Oklart vem.

Som ung gosse betraktades Lidner som trög och närmast obildbar ända till dess att han vid elva års ålder vaknade av att det knäppte till i skallen på honom på ett visserligen smärtsamt men samtidigt snabbt övergående sätt och efter denna Lidnerska knäpp blev han en helt annan. En högt begåvad ung man och under många år betraktad som en landets främsta författare. Läst av nästan ingen men lever gör han fortfarande i kraft av samma knäpp i huvudet en tidig morgon i Göteborg för snart 250 år sedan och att det är han själv som har berättat om den behöver väl knappast sägas.

För en tid sedan råkade jag faktiskt ut för något liknande. Inte i form av en mer varaktig förbättring av mitt förstånd - den tiden är sedan länge förbi - utan genom att jag plötsligt fick svaret på en fråga som jag grubblat på i drygt tjugo år. Med ett uttryck hämtat från den tid där vi lever kan man säga att en ganska så ansenlig pollett som hängt i skallen på mig alldeles för länge plötsligt trillade ner.

I mitt fall är det nästan alltid fråga om polletter som jag samlat på mig i samband med min genomgång av gamla mordutredningar och andra grova brott. Iakttagelser som jag gjort, saker som jag inte har förstått, men ändå inte kunnat släppa eftersom jag insett att de kan ha en avgörande betydelse. I det här fallet för uppklaringen av ett mer än tjugo år gammalt mord som är ett av de mest omskrivna under den tiden.

Vad det konkret handlar om är ett spår från brottsplatsen. Ett mycket märkligt sådant. Ett hårdare föremål som gjort ett intryck i ett mjukare underlag. Ungefär som vissa sko- och fotspår, eller brytmärken från en kofot, för att nu ta några vanliga exempel. Vad som skiljer det här spåret från de nyss nämnda är att det är så speciellt att jag trots åtskilliga timmars funderande under tjugo års tid aldrig kommit på vad det är för föremål som har avsatt det. En jobbig sits eftersom jag hela tiden varit övertygad om att så fort jag fattat det finns det en mer än hygglig chans att just det här mordet blir löst.

När polletten trillar ner i mitt huvud är det sällan som ett resultat av mina grubblerier på den egna kammaren. Det måste hända något utanför det egna. I det här fallet är det en gammal pensionerad kriminalpolis som ringer för att prata om ett annat ouppklarat mord. I förbigående nämner han en detalj om en misstänkt person som även förekommit i utkanten av mitt ärende och polletten i mitt huvud trillar ner.

Numera vet jag hur mitt spår har uppkommit, vad för slags föremål som avsatt det och att det med hög sannolikhet kan länkas direkt till gärningsmannen. Vad som återstår är två saker. För det första att kolla att jag inte fått något väsentligt om bakfoten. För det andra att leda det hela i bevis.

Därför också de halvkvädna visorna i det som jag sagt. Just den här misstänkte lever nämligen och det kan inte ens uteslutas att han läser Expressen. Att offrets anhöriga skulle känna igen ärendet är jag övertygad om och det är ännu ett skäl att inte tala klartext. Att skänka dem förhoppningar som ändå inte kunde infrias. I värsta fall övertyga dem om att fallet numera är polisiärt uppklarat men gärningsmannen ändå gick fri. Mordutredningar är färskvara. Ett mer än tjugo år gammalt mord är ingen enkel uppgift. Hur som helst. Nu har polletten trillat ner i mitt huvud och nästa vecka skall jag träffa de utredare som har hand om fallet. Så fort allt det praktiska är avklarat skall jag givetvis berätta. Även om det visar sig att jag hade fel. Trots polletten som trillade ner.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor