Drömmen om detektivbyrånExpressen, 6 oktober 2013

 

Sedan jag var en liten gosse har jag närt en dröm om att en dag kunna öppna en egen detektivbyrå. Att följa min barndoms hjältar i kampen mot alla tjuvar och banditer och alla dessa Kling och Klang som ställer till det helt i onödan. Att få vandra i fotspåren efter mästerdetektiven Kalle Blomkvist, den av semlor besatte Ture Sventon eller den klipske Agaton Sax. Helst av alla naturligtvis, den störste detektiven av dem alla, Sherlock Holmes.

I veckan som gick gav jag uttryck för denna längtan i en intervju med Expressens reporter Niklas Svensson när han kom in på att jag sålt min romanfigur kommissarie Evert Bäckström till Hollywood där man planerar att göra tv-serie av honom vilket enligt Svensson - som är en murvel av den gamla skolan som vet hur man gör en löpsedel - även skulle göra mig rent ofattbart rik. Vad skulle jag egentligen använda alla dessa pengar till? Efter mina inledande halvljumma invändningar om att de avslutande kontrakten ännu icke är underskrivna, trots att processen tycks rulla på i god ordning, gav jag så efter och berättade att jag i så fall avsåg att starta en egen detektivbyrå och att skälen till detta icke enbart handlade om att förverkliga en barndomsdröm.

Varje vecka kontaktas jag av människor som på olika sätt hamnat i kläm i vår rättsapparat och i alldeles för många fall är det så illa att de fått sina liv förstörda. Där finns de oskyldigt dömda, till och med några som avtjänar livstids fängelse för ett mord som de aldrig har begått. Där finns också alla brottsoffer som varken fått rättvisa eller mänsklig upprättelse beroende på att polis och åklagare inte har skött sitt jobb på det sätt som vi alla har rätt att begära. Kort och sammanfattningsvis finns det alltså en hel del att göra för den som vill ta ett privat initiativ på det kriminalpolitiska området. Givetvis finns det också ansenliga praktiska problem och som så ofta förr är det största av dem av ekonomisk karaktär.

Varken oskyldigt dömda eller brottsoffer är några resursstarka människor. Ofta nog är det tvärtom och man har helt enkelt inte råd med vare sig advokater eller privatdetektiver. Vad man i bästa fall kan hoppas på, när rättsapparaten fallerat, är att man kan få tag i någon fungerande journalist som kan röra om i grytan och i vart fall hålla den kokande. Jag skall ge två dystra och mycket talande exempel. Samtliga resningar till förmån för morddömda som har beviljats här i landet under de senaste 100 åren - med undantag för en som ligger 70 år tillbaka i tiden - är resultatet av journalistiskt arbete. På samma sätt är det med de gånger då polis och åklagare lovat att rycka upp sig i det större sammanhanget. Det var reportage i media som till sist väckte dem. Rättvisans egen kvarn mal som bekant långsamt och ofta inte alls.

Åter till barndomens drömmar och det hopp som följer av att se Bäckström i Hollywood. Min egen detektivbyrå där jag anställer ett par riktigt sluga jurister, några reportrar som vet hur man svingar en dynggrep och ett dussin av alla de riktiga snutar som jag haft nöjet att jobba med under mitt liv inom polisen. Allt till en årlig kostnad av dryga 20 miljoner och i bästa fall marginella intäkter för att täcka botten på det svarta hålet i bokföringen. Därav också hoppet om att Evert Bäckström skall bli tv-serie.

Och tänk så roligt vi skulle ha, alla vi som jobbar där. Själv tänkte jag sitta i rummet längst in på kontoret och varje gång som mina medarbetare fått någon oskyldig friad eller förpassat den slemme skurken bakom lås och bom så lovar jag att bjuda på kaffe och temlor från Rotas bageri.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor