Drömmen om detektivbyrån Expressen, 6 oktober 2013
Sedan jag var en liten gosse har jag närt en dröm om att en dag kunna öppna
en egen detektivbyrå. Att följa min barndoms hjältar i kampen mot alla
tjuvar och banditer och alla dessa Kling och Klang som ställer till det helt
i onödan. Att få vandra i fotspåren efter mästerdetektiven Kalle Blomkvist,
den av semlor besatte Ture Sventon eller den klipske Agaton Sax. Helst av
alla naturligtvis, den störste detektiven av dem alla, Sherlock Holmes.
I veckan som gick gav jag uttryck för denna längtan i en intervju med
Expressens reporter Niklas Svensson när han kom in på att jag sålt min
romanfigur kommissarie Evert Bäckström till Hollywood där man planerar att
göra tv-serie av honom vilket enligt Svensson - som är en murvel av den
gamla skolan som vet hur man gör en löpsedel - även skulle göra mig rent
ofattbart rik. Vad skulle jag egentligen använda alla dessa pengar till?
Efter mina inledande halvljumma invändningar om att de avslutande kontrakten
ännu icke är underskrivna, trots att processen tycks rulla på i god ordning,
gav jag så efter och berättade att jag i så fall avsåg att starta en egen
detektivbyrå och att skälen till detta icke enbart handlade om att
förverkliga en barndomsdröm.
Varje vecka kontaktas jag av människor som på olika sätt hamnat i kläm i vår
rättsapparat och i alldeles för många fall är det så illa att de fått sina
liv förstörda. Där finns de oskyldigt dömda, till och med några som avtjänar
livstids fängelse för ett mord som de aldrig har begått. Där finns också
alla brottsoffer som varken fått rättvisa eller mänsklig upprättelse
beroende på att polis och åklagare inte har skött sitt jobb på det sätt som
vi alla har rätt att begära. Kort och sammanfattningsvis finns det alltså en
hel del att göra för den som vill ta ett privat initiativ på det
kriminalpolitiska området. Givetvis finns det också ansenliga praktiska
problem och som så ofta förr är det största av dem av ekonomisk karaktär.
Varken oskyldigt dömda eller brottsoffer är några resursstarka människor.
Ofta nog är det tvärtom och man har helt enkelt inte råd med vare sig
advokater eller privatdetektiver. Vad man i bästa fall kan hoppas på, när
rättsapparaten fallerat, är att man kan få tag i någon fungerande journalist
som kan röra om i grytan och i vart fall hålla den kokande. Jag skall ge två
dystra och mycket talande exempel. Samtliga resningar till förmån för
morddömda som har beviljats här i landet under de senaste 100 åren - med
undantag för en som ligger 70 år tillbaka i tiden - är resultatet av
journalistiskt arbete. På samma sätt är det med de gånger då polis och
åklagare lovat att rycka upp sig i det större sammanhanget. Det var
reportage i media som till sist väckte dem. Rättvisans egen kvarn mal som
bekant långsamt och ofta inte alls.
Åter till barndomens drömmar och det hopp som följer av att se Bäckström i
Hollywood. Min egen detektivbyrå där jag anställer ett par riktigt sluga
jurister, några reportrar som vet hur man svingar en dynggrep och ett dussin
av alla de riktiga snutar som jag haft nöjet att jobba med under mitt liv
inom polisen. Allt till en årlig kostnad av dryga 20 miljoner och i bästa
fall marginella intäkter för att täcka botten på det svarta hålet i
bokföringen. Därav också hoppet om att Evert Bäckström skall bli tv-serie.
Och tänk så roligt vi skulle ha, alla vi som jobbar där. Själv tänkte jag
sitta i rummet längst in på kontoret och varje gång som mina medarbetare
fått någon oskyldig friad eller förpassat den slemme skurken bakom lås och
bom så lovar jag att bjuda på kaffe och temlor från Rotas bageri. © Leif GW Persson
|