Uttalandet om Palme-mordet är obegripligt
Expressen, 6 mars 2016
Förra söndagen var det 30 år sedan Olof Palme blev mördad och på minneshögtiden gav Stefan Löfven även sin syn på skuldfrågan. Christer Pettersson hade visserligen blivit frikänd av Svea Hovrätt på hösten 1989 men själv trodde han på Lisbet Palme som pekat ut honom som den som mördade hennes make.
I en mänsklig mening är det inget märkligt uttalande. Dels är jag övertygad om att han tror på det, precis som många andra svenskar i den generation som han tillhör, dels är det ett självklart sätt att uttrycka sin sympati inför de närmast sörjande. Jag tror inte att han var ute för att plocka politiska poäng. Det var människan Stefan Löfven, inte statsministern, som svarade på en fråga från en journalist och så långt är det hela fullt förståeligt.
I en juridisk och moralisk mening är det inte på det viset.
En av de mest grundläggande rättigheterna i en demokrati är att om domstolen friar dig från det du anklagats för är du också oskyldig och att den högste företrädaren för den politiska makten ger uttryck för en motsatt uppfattning är obegripligt.
Även domare begår misstag och ett sätt att minska konsekvenserna är att hellre fria än fälla i tveksamma fall. Bevisningen mot Christer Pettersson var inte stark nog för att döma honom och om man gör sig mödan att sätta sig in i Lisbet Palmes utpekande blir det både sakligt komplicerat och svårt att prata om för en tänkande och kännande människa.
Bland de som inte granskat de närmare omständigheterna kring Palmemordet blir det naturligtvis enklare och den förhärskande uppfattningen bland dem tycks ju vara att just Lisbet Palme är "den enda som sett gärningsmannen" och att hon dessutom - enligt egen utsago - är ett mycket trovärdigt vittne i kraft av sin utbildning till psykolog och sitt fotografiska minne.
Det första påståendet är inte sant. Olof och Lisbet Palme blir skjutna bakifrån och ingen av dem kan ha sett mördaren innan eller när han sköt.
Lisbet Palme har ett tiotal sekunder efter skotten observerat en person som hon uppfattar som gärningsmannen men det är inte så enkelt att han fortfarande håller en rykande revolver i handen och hela blir inte enklare av att det i hennes omedelbara närhet - inom en radie på tjugo meter - finns fler än tio personer att välja bland. Flera av dem säger sig också ha sett gärningsmannen och till och med när han sköt. Ingen av dem pekar ut Christer Pettersson. En av dem, som känner till honom sedan tidigare eftersom de bor grannar, är närmast kategoriskt avvisande till att det skulle vara Pettersson.
I december 1988 kallas Lisbet Palme till en videofilmad konfrontation där hon för första gången får titta på bilder på den för henne hittills obekante Christer Pettersson. Han är en av tretton figuranter, nummer åtta, och att påstå att han sticker ut vore en betydande underdrift. En fyllkaja bland en skock gråsparvar och för säkerhets skull hade den åklagare som ansvarade för det hela redan informerat henne och familjen om vem det var som man var intresserad av. "En man som tidigare var dömd för mord, bosatt i Sollentuna och alkoholiserad".
När konfrontationen väl äger rum är också Lisbet Palmes första spontana konstaterande att "det ser man ju vem som är alkoholist. Det är nummer åtta". En stund senare gör hon ett förtydligande. "Ja, det är åttan. Han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende".
"Han stämmer på min beskrivning"? Mellan mordet och konfrontationen har det gått två år och nio månader och under den tiden har olika poliser och åklagare pratat med Lisbet Palme vid mer än ett halvdussin tillfällen. Det första förhöret hålls redan på natten efter mordet och det är också det enda som i en innehållslig mening kan beskrivas som ett förhör och dessutom har dokumenterats på det sätt som lagen föreskriver. Där talar en uppenbart chockad Lisbet Palme - inte en utbildad psykolog med fotografiskt minne - om två gärningsmän; 40 - 45 år, mörkhåriga, en av dem var påfallande lång, en var iklädd mörkblå täckjacka.
Och med denna ursprungliga beskrivning är det också så att den ändras i sin helhet redan inom ett par dygn. Varför är högst oklart men jag tror inte att det berodde på att den polis som höll förhören fått alltihopa om bakfoten.
Därefter blir det andra förmågor som tar över samtalen med Lisbet Palme. Hans Holmér, Tommy Lindström och deras medarbetare.
Allmänna samtal med varierande anknytning till brottet och som bäst redovisade i form av något slags minnesanteckningar vars tillförlitlighet undandrar sig bedömning.
Vad Lisbet Palmes signalement på gärningsmannen beträffar lyser det med sin frånvaro och skulle hon under dessa år ha beskrivit någon som ser ut som Christer Pettersson finns det i vart fall inte med i utredningen.
© Leif GW Persson
|