Jul och nyår är över för den här gången. Ett nytt år och för flertalet av oss går livet vidare precis som förut trots alla nyårslöften om att göra det bättre. Detta oavsett om våra löften nu handlade om att sluta röka, supa, ljuga, jävlas med våra medmänniskor eller bara om att g?ner lite i vikt. Trösten i det senare sammanhanget är att en vecka in p?det nya året har vi redan svikit flertalet av våra utfästelser. Ganska snart kommer även den skuld som vi d?upplever p?grund av vårt svek att vika och följas av den lättnad som beror p?att livet nu återgått till det normala.

Dessutom finns det ytterligare lindring att söka i det faktum att våra liv ytterst sällan förändras i någon avgörande eller ens väsentlig mening genom att vi fattar ett eget p?förhand genomtänkt beslut. Allra minst om detta endast kan ske p?en av årets 365 dagar i form av ett s?kallat nyårslöfte. Man kan inte blanda rationalitet med ritualer p?det viset. Däremot kan det fungera alldeles utmärkt för stunden om avsikten är att vi ska bedra oss själva.

Jag är snart 68 år gammal. Tre gånger under mitt liv har det girat 90grader och varje gång som det hänt har det slagit ner som i blixt i huvudet p?mig. Oförutsett, inte p? minsta vis planerat, inom loppet av sekunder, minuter eller några timmar, och varje gång som det hänt har det räckt för att lägga det liv som jag dittills har levt i spillror, p?snäppet ta död p?mig, och förvandla allt som hänt innan till historia utan något väsentligt värde för det liv som jag framgent kommer att leva.

Under samma tid har jag ocks?fattat tiotusentals självständiga beslut som jag dessutom genomfört. I flertalet fall har de ocks?varit till gagn för mig i en mänsklig, moralisk och materiell mening. Icke förty - sett till den helhet som är mitt liv och jämfört med de tre gånger d?jag slagits till marken - har de haft en marginell betydelse för det sätt p?vilket jag formats som människa.

Det är heller inte s?enkelt att dessa tre händelser har gjort mig till en bättre eller ens starkare människa. Första gången är jag tio år gammal. Min far är nära att d?i en olycka p?sin arbetsplats. I ett slag tas barndomens trygghet ifrån mig för att i stället ersättas av den oro och ångest som jag sedan levt med och som jag alltför ofta försökt lindra genom ett tilltagande missbruk av alkohol och tabletter.

20 år senare blir jag indragen i en politisk skandal, den s?kallade Geijer-affären, som leder till att jag gör ett misslyckat självmordsförsök. Det blir heller inte som Friedrich Nietzsche påstår att detta kommer att göra mig starkare eftersom jag överlevde. Att det gjorde mig till en annan människa är jag däremot helt klar över. En slugare, mer förhärdad människa, som vid behov lättare kunde förhärda sig och plocka fram det sämsta inom sig alldeles oavsett konsekvenserna för sådant som är rätt och sant eller bara betingas av vanlig medmänsklighet.

Ytterligare 20 år senare drabbas jag av en blodpropp i hjärnan medan jag ligger och sover trots att jag vid den här tiden är både vältränad, vältrimmad och nykter sedan länge. Hade det inte varit för min hustru och närheten till Karolinska sjukhusets intensivvårdsavdelning s?skulle jag ha dött den gången. Det hade varit både logiskt, rationellt och medicinskt välmotiverat.

Tre händelser p? snart 70 år och det är inte ens s?att det faktum att jag fortfarande lever har varit till hjälp för mig inför nästa gång. Tvärtom, faktiskt. Jag funderar ofta p?vad som kommer att hända den fjärde gången. Fullt medveten om att när det väl sker kommer jag inte att kunna påverka det p?minsta vis med vare sig mina nyårslöften eller sådant som jag skrivit i min planeringskalender. Den typen av modern religionsutövning lämnar mig numera kall.

I stället har jag valt en annan lösning. Sedan många år tillbaka somnar jag med knäppta händer i den förtröstan som följer av att det finns någon eller något ovanför mig som är s?mycket större än jag att jag inte ens behöver fundera över vad det är.

?Leif GW Persson