Problemet i kohärvan - Knoll och Tott
Expressen, 6 april 2014
Tidigt på onsdag morgon den 19 december 2012 ringer en kobonde till polisen i Sörmland för att anmäla en stöld. Någon gång under natten - mellan 24.00 och 06.00 - har en eller flera okända gärningsmän bestulit honom på ett sjuttiotal kor.
Drygt femton månader senare är det dags för rättegång vid tingsrätten i Nyköping och det brott som nu skall avhandlas är ett annat än det som först anmäldes. Enligt åklagaren har det nämligen aldrig inträffat någon stöld. I stället har lantbrukaren försökt lura försäkringsbolaget på pengar, i runda tal drygt en halv miljon kronor, och det är därför som han blivit åtalad för försök, alternativt förberedelse, till grovt bedrägeri.
Den tilltalade delar inte åklagarens beskrivning. Han hävdar fortfarande att han blivit bestulen och att det numera handlar om betydligt mer än ett sjuttiotal kor. Att han dessutom utsatts för ett rent rättsövergrepp och att han och hans familj offentligen dragits i smutsen av både vår rättsapparat och våra medier.
Den vanligaste frågan som jag får i sammanhang som detta är hur jag tror att det kommer att gå för den åtalade. Om den här rättegången fortsätter som den har inletts så har jag väldigt svårt att se hur man skulle kunna döma honom "bortom varje rimligt tvivel" samtidigt som jag - i allt väsentligt - delar den gärningsbeskrivning som åklagaren presenterat. Att det blir på det här viset är naturligtvis inte bra men just den här gången finns det tre starka sakliga skäl.
Redan i det inledande skedet av rättegången gör den tilltalades ombud klart att hans klient faktiskt inte har gjort någon anmälan till försäkringsbolaget om att han blivit bestulen på ett sjuttiotal kor. Anledningen till att han kontaktade dem var bara att han rent allmänt ville förhöra sig om omfattningen av sin försäkring. Eftersom försäkringen givetvis täcker den stöld som han hela tiden hävdat att han utsatts för, är detta naturligtvis rent trams men den juridiska poängen är klar nog.
Lyckas inte åklagaren bevisa att han faktiskt avsett att anmäla en påhittad stöld så bortfaller det straffrättsliga ansvaret. Logik och vanlig begriplighet helt lämnade därhän.
Åklagarens uppgift är att styrka att det aldrig har inträffat någon stöld och den här gången försöker han göra det genom att visa att det inte varit praktiskt genomförbart att begå den på det sätt som den tilltalade påstår. Att utesluta alla tänkbara alternativ utom ett bedrägeri, således. Denna indirekta ansvarstalan är inget enkelt sätt att leda saker i bevis och eftersom metoden i sig är mycket tveksam så skall det heller inte vara det.
Det stora problemet är dock den inledande delen av förundersökningen som leds av Knoll och Tott vid polisen i Katrineholm och rent konkret innehåller ett tidigt beslut att skriva av ärendet men i övrigt intet. Det dröjer således trettio timmar innan polisen genomför en brottsplatsundersökning. Så dags har den inget att tillföra i form av bevisning och man kan givetvis inte lasta den tilltalade för att det blev på det viset.
På samma sätt är det med de aldrig genomförda förhören med "Jurek och Svacek". Två av alla dessa svartjobbande polacker som hjälpte vår kobonde med den rent praktiska hanteringen av hans kor vid tidpunkten för den påstådda stölden. De lämnade Sverige knappt en månad senare och har därefter inte gått att få tag på trots att radarparet Knoll och Tott lär ha slagit sina kloka huvuden ihop.
Att det nu ska vara så svårt? I ett land med bara trettio miljoner invånare, varav sex miljoner gästarbetare, och trots att man ju vet att de heter "Lasse och Bengt" i förnamn. Fast på polska, då förstås. Knoll och Tott tänkte jag för övrigt återkomma till i nästa referat från rättegången.
Levande romanmaterial av den halten finns knappt längre och jämförd med Knoll och Tott är min egen Evert Bäckström en ren Einstein när det kommer till "gammaldags, hederligt polisiärt tänkande".
© Leif GW Persson
|