Trött och sliten gammal gråsosse som inte längre känner igen det parti som han har röstat på i hela sitt liv. Om detta handlade min senaste kolumn och av de läsarreaktioner som jag har fått förstår jag att jag i vart fall inte är ensam om vare sig mina erfarenheter, mina tankar eller min politiska vånda (Expressen den 22 augusti).

På de gamla papperstidningarna brukade man hävda att på varje läsare som hörde av sig till tidningen gick det femtio tusen till som tyckte likadant. Själv har jag fått hundratals mejl, brev och telefonsamtal från andra som tycker som jag och enligt den gamla beräkningsgrunden skulle det alltså gå åtminstone två besvikna sossar på varje röstberättigad medborgare här i landet, så riktigt så illa kan det ju faktiskt inte vara. Samtidigt är det illa nog och även mycket försiktiga beräkningar tyder på att det måste finnas hundratusentals före detta sossar som känner och tycker som jag.

Eftersom jag också är den där typen som aldrig ger upp hoppet om sådant som är tillräckligt viktigt för mig kan det alltså finnas skäl att åtminstone Mona Sahlin, Thomas Östros och alla andra likasinnade i den nuvarande partiledningen äntligen lyssnar till den kritik som framförs. Vad Thomas Bodström tycker om den saken lämnar mig däremot kall. Sådana som han har nämligen inte i ett socialdemokratiskt parti att göra.
En gråsossekritik som för övrigt är mycket entydig. En övergripande och stark saknad efter den gamla socialdemokratin där man alltid skulle göra rätt för sig efter bästa förmåga och heller aldrig tveka att sträcka ut en hjälpande hand till den som behövde den. Ett gott budskap med en stark och gammaldags moral som i dag, tyvärr, är lättare att hitta hos ”det nya arbetarpartiet” än bland ruinerna efter den socialdemokratiska kompromisspolitiken.

Samtidigt en stark misstro mot en rödgrön regering. Omöjliga politiska kompromisser och obefintligt förtroende för att personer som Sahlin, Östros, Ohly, Wetterstrand och Eriksson ska klara av att regera landet i en rent praktisk mening. Skillnaderna i ekonomisk grundsyn räcker gott som exempel.
På den ena kanten Miljöpartiet som i allt väsentligt har en traditionellt borgerlig syn på hur samhällsekonomin ska skötas och högst respektabla krav på individens frihet.

På den andra flygeln vänsterpartiet med deras socialistiska grundsyn och vidhängande vurm för planekonomi, överstatlighet, statsstyrd byråkrati och hela raddan av kollektiva politiska regleringar av det mänskliga liv som högst olika människor förväntar sig ha rätten att leva. Mitt emellan dessa båda en socialdemokrati som tydligen förväntas vingla som en skadskjuten kråka för att med hjälp av ”kompromisser” förena det som i grunden är politiskt oförenligt.
Som politisk tänkare verkar Mona Sahlin inte vara den skarpaste kniven ens i den nuvarande lådan med socialdemokratiska bestick och med Lars Ohly är det nu en gång så enkelt att oavsett allt annat som han kan hitta på så kommer han aldrig att kasta sig i famnen på Fredrik Reinfeldt. Med Wetterstrand och Eriksson är det ännu enklare.
Så fort galoscherna inte passar kommer man att söka sig till andra än sina nuvarande politiska kamrater. I kraft av deras borgerliga grundsyn och långa erfarenhet av att laga efter lägenhet kommer man heller inte, att i det läget, ha minsta problem med att samarbeta med alliansen.

I min kolumn nästa söndag ska jag berätta hur jag har röstat i årets val. Den dagen som ni andra går till valurnorna är jag nämligen i Oxford för att gifta bort min älskade yngsta dotter och innan dess tänkte jag alltså klara av det som både är min rättighet och min skyldighet om det demokratiska systemet ska fungera. Rätten till min valhemlighet avstår jag ifrån. I det skarpa läge som nu råder finns det inte utrymme för sådana delikatesser.

Nu är det ord och inga visor som gäller.

© Leif GW Persson