Sheriffen i Gnesta
 
Expressen, 5 augusti 2012

 

Det är hög tid att vi bygger upp en lokal polisorganisation här i landet som leds och styrs av den kommun där den lokala verksamheten bedrivs. Detta är inte någon ny tanke. Den följer naturligt och logiskt av hur det polisiära uppdraget ser ut och när vi i västvärlden för 150 år sedan skapar de första moderna polis­organisationerna så är det den lokala polisen som utgör fundamentet för arbetet. Hur skulle det kunna se ut på något annat sätt när både brottsoffren och gärningsmännen bor och lever i samma miljö?

När samhället sedan förändras genom industrialisering, urbanisering och kraftigt ökad geografisk rörlighet bland medborgarna kommer man att komplettera den ursprungliga organisationen med en regional och en nationell verksamhet. Det är också denna tredelade organisation - lokal, regional och nationell polis - som man i de flesta av västvärldens länder fortfarande håller fast vid. I Sverige blev utvecklingen tyvärr en annan. Den lokala polisen sögs upp av den regionala och nationella verksam­heten med bland annat den konsekvensen att vi i dag i allt väsentligt saknar polis utanför de tre storstadsregionerna och landets tjugo största städer.

Sverige består av knappt tre hundra kommuner och drygt 250 av dem har en befolkning på högst femtio tusen invånare. Det är också de senare som utgör den givna basen för den nya lokala polisen. Idealiskt med tanke på dess uppdrag är att man har ett befolkningsunderlag på mellan tio och femtio tusen människor. I drygt sjuttio av landets kommuner bor det färre än tio tusen men den delen av ekvationen löser vi genom sammanläggningar med grann­kommunerna. I slutändan kommer vi att ha knappt två hundra lokala polisorganisationer under kommunalt styre som tillsammans omfattar drygt hälften av landets befolkning och tre fjärdedelar av dess yta.

Landets cirka tjugotusen poliser skall givetvis fördelas enligt befolknings­underlaget vilket innebär att hälften av dem skall föras över till den lokala organisationen. En kommun med tio tusen invånare kommer således att ha tjugo egna poliser vilket räcker gott för att både övervaka den allmänna ordningen inom kommunens gränser och utreda de cirka tusen brott som varje år anmäls av kommunens invånare.

Eftersom "Våra Egna Poliser" är verksamma inom ett givet område kommer de också att kunna bygga upp fungerande och förtroendefulla relationer till de människor som de är satta till att hjälpa och skydda. Dessutom kommer de naturligtvis att ha en närmast total koll på det hundratal strulpellar som svarar för åttio procent av den polisiära arbetsbördan och de problem som harmar den stora och skötsamma majoriteten som lever i kommunen. Och om nu det lokala området skulle drabbas av utsocknes kriminella av mer kvalificerad art skall man givetvis ha rätt att begära all hjälp man behöver från den regionala eller nationella polisorganisationen. Även det senare ligger nämligen i sakens natur.

Den lokala polisen skall uteslutande arbeta med den polisiära kärnverksamheten och enbart inom kommunens gränser. Övervakning av allmän ordning och säkerhet, utredning av grövre brott samt utryckningsverksamhet. Den skall innehålla minsta möjliga andel byråkrater. Högst en på varje tiotal poliser som ser till att de senare får sin lön varje månad, årstidsanpassad klädsel och den utrustning som uppdraget kräver. Allt annat skall man med fördel undvika och en bärande tanke i arbetet är således att man inte skall ersätta det med att fylla i blanketter eller att gosa med sina arbetskamrater. Fungerande polisarbete handlar till nittionio procent om att jaga bus med blåslampa.

Denna lokala verksamhet skall givetvis ledas av folkvald Sheriff. En hederlig och hygglig människa som kan skilja rätt från fel, stort från smått och som har medborgarnas förtroende på goda grunder och egna meriter. Så vad väntar vi på? Nästa val, eller?

 © Leif GW Persson

 



Tillbaka
> Alla krönikor