Sheriffen i Gnesta
Expressen, 5 augusti 2012
Det är hög tid att vi bygger upp en lokal
polisorganisation här i landet som leds och styrs av den kommun där den lokala
verksamheten bedrivs. Detta är inte någon ny tanke. Den följer naturligt och
logiskt av hur det polisiära uppdraget ser ut och när vi i västvärlden för 150
år sedan skapar de första moderna polisorganisationerna så är det den lokala
polisen som utgör fundamentet för arbetet. Hur skulle det kunna se ut på något
annat sätt när både brottsoffren och gärningsmännen bor och lever i samma miljö?
När samhället sedan förändras genom
industrialisering, urbanisering och kraftigt ökad geografisk rörlighet bland
medborgarna kommer man att komplettera den ursprungliga organisationen med en
regional och en nationell verksamhet. Det är också denna tredelade organisation
- lokal, regional och nationell polis - som man i de flesta av västvärldens
länder fortfarande håller fast vid. I Sverige blev utvecklingen tyvärr en annan.
Den lokala polisen sögs upp av den regionala och nationella verksamheten med
bland annat den konsekvensen att vi i dag i allt väsentligt saknar polis utanför
de tre storstadsregionerna och landets tjugo största städer.
Sverige består av knappt tre hundra kommuner
och drygt 250 av dem har en befolkning på högst femtio tusen invånare. Det är
också de senare som utgör den givna basen för den nya lokala polisen. Idealiskt
med tanke på dess uppdrag är att man har ett befolkningsunderlag på mellan tio
och femtio tusen människor. I drygt sjuttio av landets kommuner bor det färre än
tio tusen men den delen av ekvationen löser vi genom sammanläggningar med
grannkommunerna. I slutändan kommer vi att ha knappt två hundra lokala
polisorganisationer under kommunalt styre som tillsammans omfattar drygt hälften
av landets befolkning och tre fjärdedelar av dess yta.
Landets cirka tjugotusen poliser skall givetvis
fördelas enligt befolkningsunderlaget vilket innebär att hälften av dem skall
föras över till den lokala organisationen. En kommun med tio tusen invånare
kommer således att ha tjugo egna poliser vilket räcker gott för att både
övervaka den allmänna ordningen inom kommunens gränser och utreda de cirka tusen
brott som varje år anmäls av kommunens invånare.
Eftersom "Våra Egna Poliser" är verksamma inom
ett givet område kommer de också att kunna bygga upp fungerande och
förtroendefulla relationer till de människor som de är satta till att hjälpa och
skydda. Dessutom kommer de naturligtvis att ha en närmast total koll på det
hundratal strulpellar som svarar för åttio procent av den polisiära arbetsbördan
och de problem som harmar den stora och skötsamma majoriteten som lever i
kommunen. Och om nu det lokala området skulle drabbas av utsocknes kriminella av
mer kvalificerad art skall man givetvis ha rätt att begära all hjälp man behöver
från den regionala eller nationella polisorganisationen. Även det senare ligger
nämligen i sakens natur.
Den lokala polisen skall uteslutande arbeta med
den polisiära kärnverksamheten och enbart inom kommunens gränser. Övervakning av
allmän ordning och säkerhet, utredning av grövre brott samt
utryckningsverksamhet. Den skall innehålla minsta möjliga andel byråkrater.
Högst en på varje tiotal poliser som ser till att de senare får sin lön varje
månad, årstidsanpassad klädsel och den utrustning som uppdraget kräver. Allt
annat skall man med fördel undvika och en bärande tanke i arbetet är således att
man inte skall ersätta det med att fylla i blanketter eller att gosa med sina
arbetskamrater. Fungerande polisarbete handlar till nittionio procent om att
jaga bus med blåslampa.
Denna lokala verksamhet skall givetvis ledas av
folkvald Sheriff. En hederlig och hygglig människa som kan skilja rätt från fel,
stort från smått och som har medborgarnas förtroende på goda grunder och egna
meriter. Så vad väntar vi på? Nästa val, eller?
© Leif GW Persson
|