Föreställningen är slut – nu frias kobonden
 
Expressen, 4 maj 2014

 

För drygt en vecka sedan avslutades rättegången mot den sörmländske Kobonden vid tingsrätten i Nyköping. Om fjorton dagar kommer domen och om någon nu undrar hur det kommer att gå är jag övertygad om att domstolen kommer att fria honom. Friad och därmed oskyldig enligt den grundregel som är en absolut förutsättning för allas vår rättssäkerhet.

Om man ser till dramaturgi och innehåll är en rättegång uppbyggd på samma sätt som en gammaldags teaterföreställning.

Först presenterar man den konflikt som stycket handlar om. Låter därefter huvudpersonerna driva berättelsen framåt för att så avsluta med att låta Hjälten respektive Skurken ge sin syn på saken. Allt det som sedan skall räknas är det som sagts på scenen och att Skurken alltid får sista ordet ligger i sakens natur. Såväl på teatern som i domstolen.

Genom åren har jag suttit av hundratals rättegångar och ett betydligt mindre antal teaterföreställningar. Underhållningsvärdet varierar och ett problem med rättegångar är att de utspelas i verkligheten och att de ofta nog kan ha allt för dystra förtecken. Så icke den här gången då det handlar om en veritabel deckargåta som dessutom aldrig har satts upp tidigare. Vare sig i vår svenska kriminal- eller teaterhistoria.

En som samtidigt säkert kan hålla sig för skratt är den Kobonde som tilldelats rollen som styckets skurk trots att han själv hävdar att han bara är ett oskyldigt offer som blivit bestulen på ett sjuttiotal kor.

Enligt vår historias hjälte - åklagaren - är det dock precis tvärtom. Kobonden har narrats och försökt lura försäkringsbolaget på en massa pengar.

När detta väl har blivit sagt kan handlingen börja rulla och betraktat som teater är det som sedan händer ytterst märkligt i den meningen att det strider mot det vedertagna moraliska budskapet i ett sammanhang som detta.

Vår hjälte åklagaren lyckas nämligen aldrig presentera en begriplig förklaring till varför Kobonden påstått att någon stulit hans kor. Inte för att det saknas en sådan berättelse utan för att han själv och de poliser som skulle skriva den har missat både innehållet och poängen.

Kvar finns budskapet som i all korthet går ut på att det helt enkelt inte har varit praktisk möjligt att genomföra någon stöld under de omständigheter som rådde när det hela skulle ha hänt. Svårare än så är det inte och enda sättet att få det hela att gå ihop är att peka finger åt Kobonden och säga att han har hittat på alltihopa.

Till stöd för detta åberopas sedan ett antal vittnen som säger olika saker, är osäkra på det som de vittnar om, ofta nog förvirrade och i några fall rent obegripliga.

Frågetecknen radar upp sig i en ständigt växande kö och det enda som parterna är rörande överens om är att det saknas ett sjuttiotal kor.

Den som till sist försöker bena upp detta mysterium är den advokat som för Kobondens talan. Han heter Leif Gustafson och har svar på precis allt. På stort såväl som smått och hela vägen från vanliga mänskliga konstigheter till sådant som i en naturvetenskaplig och materiell mening är rent obegripligt. Advokaten Gustafson är värd varenda krona och det är en ren njutning att lyssna på honom. Absolut trovärdig i kraft av sin fullständiga hämningslöshet när det kommer till att berätta en bra historia och hade han valt politiken framför juridiken hade vi inte behövt hålla några allmänna val.

När föreställningen väl är över och jag lämnar tingsrätten i Nyköping är jag i vart fall klar över två saker om jag någon gång skulle få för mig att hitta på något riktigt djävulskap. För det första att se till att brottet blir ett ärende för polis- och åklagarmyndigheten i Sörmland. Och för det andra - utifall att - att tidigt försäkra mig om advokaten Gustafsons tjänster.

 

© Leif GW Persson

 



Tillbaka
> Alla krönikor