Denna söndag hade jag tänkt skriva om Göran Persson men av olika skäl får det dröja. Felet är varken hans eller mitt utan helt enkelt att det finns mer akuta anledningar till missmod än Göran Perssons privata affärer och politiska insatser.

Sedan tre månader har en femtiotvåårig studierektor vid Örebro universitet suttit häktad, misstänkt för att ha styckmördat en kvinna som han haft en relation med. I onsdags morse tog han livet av sig i häktets träningslokal, och innan kroppen ens hunnit kallna gick den kvinnliga åklagaren och förundersökningsledaren ut i medierna och gav sin version av det som hade inträffat. Ett vanligt självmord, betingat av den skuld som naturligt kan följa av att ha mördat och styckat en annan människa. Det var det hela.

För säkerhets skull garnerade hon sin beskrivning med olika uppgifter av en kriminalteknisk natur som skulle visa hur skyldig den misstänkte var. Att han själv hela tiden har nekat, att förundersökningen är belagd med sträng sekretess, ännu inte avslutad och att den sannolikt aldrig kommer att bli offentlig eftersom hon inte hann väcka åtal, tycks hon däremot inte ha ägnat en tanke. Bäst att passa på när varken han eller hans försvarare kan käfta emot och den egna ändalykten är ju ändå närmast när det är dags att vila upp sig från vardagens alla förtretligheter.

Det var dumt av henne. Till och med enastående enfaldigt, även inom en åklagarmyndighet där övergrepp av liknande dignitet tyvärr har blivit allt vanligare på senare år. Vad skulle hon ha gjort i stället? Svaret är givet. Hon skulle inte ha haft några som helst kommentarer av de skäl som jag just har räknat upp. Däremot hade hon givetvis varit fri att beklaga det som hade hänt.
Varje år är det ungefär ett halvdussin anhållna och häktade som tar livet av sig medan de sitter i finkan. Eftersom detta inte är syftet med att låsa in dem så är det Kriminalvårdsstyrelsens ansvar att se till att det inte händer. Han som är chef på det stället heter Lars Nyhlén, före detta snut i andra generationen, numera vår högst betalde fångvaktare och i en moralisk och intellektuell mening en värdig hjälpreda till vår åklagare.

Trist historia, enligt Nyhlén, men lite spill får man räkna med eftersom man helt saknar resurser för att hålla koll på såväl anhållna och häktade, som vanliga fångar. Stökiga och besvärliga är de också, och försöker man göra det ändå börjar de bara jämra sig över att man tar ifrån dem deras rätt till integritet.
En sak vet han dock med säkerhet. Att det som hände varken var hans eller hans anställdas fel. Dessutom, möjligen i kraft av sin bakgrund som tidigare chef för Rikskriminalpolisen, har han redan vissa misstankar om vem som kan ha slarvat. Utifall att, så att säga. Nämligen den eller de läkare som ytterst ansvarar för klientelets fysiska och psykiska hälsa.

Så nu står de där - polisen, åklagaren och kriminalvården - skakar på huvudet och pekar finger mot varandra, medan andra får ta över och städa upp efter dem: Åklagarmyndighetens särskilda enhet för polismål, sannolikt också JK och JO, möjligen även Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren.
Hur kommer detta att sluta? Som det nästan alltid slutar, med att samtliga inblandade frias.

Återstår en misstänkt mördare, svårt deprimerad mot slutet, som tyvärr hade den dåliga smaken att springa före rättvisan och strypa sig själv, trots att han bara skulle gå ner i häktets gym för att städa. Honom får vi försöka glömma, helt enkelt.

© Leif GW Persson