Åklagaren vinner 19 av 20 mordåtal Expressen, 4 april 2010

 

Tillbringar halva påskveckan i Falun för att följa rättegången mot Mats Alm, 34.
Alm är åtalad för att ha dödat sin sambo och blivande hustru, Linda Chen, 32, och därefter gömt hennes kropp i de milsvida skogarna, tre mil norr om Falun.

Enligt åklagaren skulle detta sannolikt ha hänt lördagen 1 augusti förra året. Veckan efter skulle de ha gift sig och åkt på bröllopsresa som en inledning på ett långt liv tillsammans. Ett liv som enligt den åtalade själv mest skulle ha handlat om att leva i endräkt, tillit och lust medan de lyssnade till trampet av små steg.

Nu blev det inte på det viset. Istället blev det tvärtom på ett sätt som det nästan aldrig blir. Linda är död, högst sannolikt strypt. Utslängd i skogen, överlämnad till den sista vilan bland de vilda djuren, nödtorftigt täckt med kvistar och ris och med tanke på att åklagarna brukar vinna 19 mordåtal av 20 kunde framtiden förvisso ha tett sig ljusare för den man som skulle bli Mannen i just hennes liv.

Mats däremot hävdar att han är oskyldig och långt mer än så. Sex veckor efter det att Linda "försvunnit" blir han själv bortrövad av två "okända kineser" som under tre dygn håller honom fången, nersövd och nerstoppad i bakluckan på en bil, "av okänt märke". När han så vaknar upp ur denna mardröm har de lagt honom bredvid hans döda flickvän, anlagt eld på platsen, tydligen försökt elda upp honom och Linda, innan de själva gick upp i rök.

På fredag eftermiddag 18 september 2009 kommer en förvirrad och brännskadad Mats springande till ett närbeläget torp. Polis och ambulans kallas till platsen, Mats hamnar i finkan och sex månader senare är det dags för tingsrätten i Falun att ta över de juridiska formaliteter som ännu återstår av det som för inte så länge sedan var två högst levande unga människor.

Mats har problem. De två åklagarna turas om att slå hans berättelse i skärvor som är så små att de inte ens förtjänar att tas på mänskligt allvar. Att han har ljugit om vad han hade för sig på eftermiddagen och kvällen 1 augusti då Linda försvann. Att allt istället talar för att han var den siste som såg henne i livet och den förste som såg henne död.

Att historien om hur han själv rövades bort är lögn från början till slut. Att han i stället, förklädd och i hemlighet, åkt till Stockholm för att undersöka möjligheterna att fly utomlands, hur han försökt skaffa sig falskt alibi, lägga ut villospår, undanröja bevisning och slutligen gjort ett desperat och misslyckat försök att få undan Lindas kropp. Åklagarna driver honom framför sig. Visar gång på gång att han ljuger, ljuger igen, att han alltid, det sista som återstår, tvingas söka skydd bakom sitt "dåliga minne".

Det enda som gör detta uthärdligt i ens en intellektuell mening är att åklagarna faktiskt har större juridiska problem än mannen som de anklagar. De kan nämligen inte visa att Linda blev mördad. Inte ens att Mats bara knuffade henne, att hon föll olyckligt och tyvärr råkade dö. Vad de kan visa är att han ljuger. Inte att "det är ställt bortom varje rimligt mänskligt tvivel att han dödade henne" och att de högst sannolikt kan övertyga rätten om att det var han som gömde hennes döda kropp är mindre intressant. Inte livstid för mord, inte sex till tio år för dråp eller ens fyra, fem för misshandel och vållande till hennes död. I stället ett år för brott mot griftefriden.

Fri ett år efter det att Linda dog och även det liv som han tidigare levt tog slut. Fri att leva ett annat liv, utan sanning, utan försoning, utan frid. Fri att leva bland alla som är övertygade om hans skuld, fri att leva som en illustration till den avgrund som skiljer den folkliga rättvisan från den som ibland utövas vid våra domstolar.

 

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor