Goda människor har det inte så lätt Expressen, 3 november 2013
Goda människor har det inte så lätt.
Dels för vi en ständig inre dialog om våra olika tillkortakommanden och vad
vi kanske skulle ha gjort istället för det som vi nu faktiskt gjorde. Dels -
som nu inte detta borde räcka och bli över vad anspråken på existentiella
plågor och grubblerier beträffar - så drabbas vi hela tiden av våra olika
omsorger om i stort sett allt och alla runt omkring oss. Tillika kan dessa
våndor söka oss på de märkligaste vägar.
I veckan som gick råkade jag lyssna på ett inslag på nätet från den
Holländska varianten av en av alla dessa talangjakter som sedan många år
tillbaka utgör en väsentlig del av vårt västerländska tv-utbud. Konkret så
handlade det om en liten nioårig tjej, Amira Willighagen, blott en tvärhand
hög, med långa mörka lockar och iförd sin guldfärgade finklänning, som sjöng
en sång för publiken. Fast inte "Bä bä, vita lamm", vilket ju hade varit
fullt i sin ordning med tanke på de yttre omständigheterna, utan istället en
operaaria av den store Puccini, "O Mio Bobbino Caro", "O min älskade pappa".
Jag är en lycklig man i så måtto att jag är omgiven av kvinnor och blivande
kvinnor. Jag har en hustru och fyra vuxna döttrar och med sex av mina åtta
barnbarn är det så vist ordnat att de är flickor. Den äldsta av dem skall
fylla femtiosex om en månad och den yngsta blev sex månader i veckan som
gick. En lycklig man, alla dessa kvinnor och blivande kvinnor som fyller
mitt hjärta och skänker innehåll och mening åt mitt liv. Jag är också svårt
förtjust i italiensk opera och när jag anfäktas som värst av svartalferna i
mitt inre är den en källa till både tröst och glädje. Alla dessa stora
italienska tonsättare med vilka det även är så praktiskt att deras efternamn
nästan alltid slutar på "i". Och sammantaget är det som nu händer för bra
för att vara sant.
Lilla Amira som bara är nio år men som sjunger som en dubbelt så gammal och
mycket lovande sopran. Som framför ett stycke av min absoluta favorit bland
alla dessa italienare vars efternamn slutar på "i" och som väljer just den
aria som den här gången når allra längst in i mitt hjärta, "O Min älskade
pappa". För bra för att vara sant, helt enkelt, och med tanke på det
inledningsvis sagda har väl inte ens den godaste av oss rätt att begära en
större gåva än så av det liv som vi lever. Om det inte vore för allt det där
andra som vi också bär med oss på vår jordavandring.
Först gör jag ett seriöst försök att nyktra till från det musikaliska
mirakel som jag just bevittnat. Plockar fram en skiva med den ryska sopranen
Anna Netrebko för att höra henne framföra samma stycke. Å ena sidan Anna
Netrebko, 42 år gammal, och kanske just nu den främsta av alla världens
sopraner som valt att sjunga arior av italienska män vars efternamn slutar
på "i". Å den andra sidan, knappt hälften så stor och blott en tvärhand hög,
Amira Willighagen, nio år.
Nu får du passa dig väldigt noga, tänker jag och den jag tänker på är inte Anna utan Amira. Samma Amira som under veckan som gick har skaffat sig många miljoner träffar på Google, samma Amira som nu uppvaktas av all världens musikproducenter som alla vill göra henne ofattbart rik redan under veckan som kommer. Passa dig väldigt noga, tänker jag. Så att du inte sjunger sönder din röst så att den inte ens duger till att sjunga "Bä, bä, vita lamm" med, när du väl har vuxit färdigt. Så att du inte förlorar ditt liv, så att man inte släcker ljuset i dina ögon och bara ger dig pengar och en kort tid i strålkastarskenet istället.
Hur man nu får en nioåring att passa sig för sådant? © Leif GW Persson
|