 |
Jag har blivit klart snällare
Expressen, 3 januari 2010
Ännu ett år.
På det nya årets första dag vaknar jag med ett fullkomligt fenomenalt ryggskott.
Under natten har uppenbarligen en eller flera ännu okända gärningsmän gjort ett
seriöst försök att bryta av mig på mitten.
Eftersom personer som jag har överdrivna föreställningar om vikten och värdet av
boklig bildning kravlar jag iväg till datorn för att med hjälp av
sjukvårdsupplysningen på nätet finna vägledning, tröst och bot.
Efter en kort genomläsning av dessa medicinska visdomsord förstår jag också att
det där med ryggskott verkligen inte är hela världen. Det går nästan alltid över
av sig själv förutsatt att man undviker att sitta eller ligga ner. I stället bör
man ta "en rask promenad" och undvika att tänka på saken.
Skulle man däremot råka ha ställt fel diagnos på sig själv, inte ryggskott utan
diskbråck till exempel, så kan man råka ut för bestående men och ett rent elände
men eftersom jag är en positiv typ bestämmer jag mig för att det naturligtvis är
just ett ryggskott som jag drabbats av.
Stapplar runt en halvtimme i parken med hjälp av en käpp, särskilt "rask" är jag
inte, men när jag väl återvänt mår jag i vart fall inte sämre än innan. Dessutom
har jag uppfyllt det första i raden av nyårslöften, att ta en daglig promenad,
tillika gjort det under betingelser som måste betraktas som karaktärsmässigt
danande.
Ägnar återstoden av dagen åt att göra ett
personligt bokslut över 2009. Ännu ett år som lagts till alla tidigare och som
på den sista dagen kommer att sammanfattas som mitt liv. Läs texten på en valfri
gravsten så förstår ni vad jag menar.
Med stigande ålder har jag också blivit mer och mer förtjust i mig själv och den
här typen av självrannsakan vållar mig numera sällan några problem. Jag tror
heller inte att det handlar om någon moralisk brist som uppstått i skiftet
mellan medelålder och ålderdom, snarare att jag vårdar mig mer om alla dessa
dagar som fanns i ett ändlöst överflöd när jag var ung men som i dag låter sig
beräknas inom ett allt smalare intervall.
Med stigande ålder har jag också blivit betydligt snällare. Orkar helt enkelt inte
hetsa upp mig hela tiden över alla idioter och vanliga mänskliga
tillkortakommanden. I en rent objektiv mening, med perspektivet från min egen
skomakarlåda, tycker jag också att 2009 har varit ett hyggligt år. Thomas Quick
har fått resning och jag kan snart ägna mig åt viktigare ting än att tjata om
den saken. I en rent yrkesmässig mening har jag uppfyllt mitt pensum med råge,
äntligen fått en rikspolischef som jag kan föra ett meningsfullt samtal med och
i god tid till hösten blivit klar med ännu en roman.
Dessutom har jag tackat nej till att gå i pension om några månader. Varför
skulle jag göra det? Mitt arbete har upptagit merparten av mitt liv, varit mitt
stora fritidsnöje och framtiden ter sig just nu ljusare än på länge. Där finns
åtminstone några oskyldiga som avtjänar livstidsstraff för mord, där finns två
läkare som berövats alla chanser till ett anständigt liv beroende på att en
hoper stolliga skönandar förvandlade en brottsutredning till en könsfråga och på
det mest blodiga allvar som tänkas kan lyckades övertyga alldeles för många -
normalt fullt normala människor - att de mördat och styckat en prostituerad
kvinna som de i själva verket aldrig ens hade träffat. Där finns en
polisorganisation i kris som behöver all upptänklig hjälp, där finns...
Där finns kort och sammanfattningsvis en hel del
att ta itu med. Vad mitt ryggskott beträffar känns det redan bättre och Gott
Nytt År till Er Alla.
© Leif GW
Persson
| 
|
|
|