Jag har blivit klart snällare Expressen, 3 januari 2010

 

Ännu ett år. På det nya årets första dag vaknar jag med ett fullkomligt fenomenalt ryggskott. Under natten har uppenbarligen en eller flera ännu okända gärningsmän gjort ett seriöst försök att bryta av mig på mitten.
Eftersom personer som jag har överdrivna föreställningar om vikten och värdet av boklig bildning kravlar jag iväg till datorn för att med hjälp av sjukvårdsupplysningen på nätet finna vägledning, tröst och bot.
Efter en kort genomläsning av dessa medicinska visdomsord förstår jag också att det där med ryggskott verkligen inte är hela världen. Det går nästan alltid över av sig själv förutsatt att man undviker att sitta eller ligga ner. I stället bör man ta "en rask promenad" och undvika att tänka på saken.
Skulle man däremot råka ha ställt fel diagnos på sig själv, inte ryggskott utan diskbråck till exempel, så kan man råka ut för bestående men och ett rent elände men eftersom jag är en positiv typ bestämmer jag mig för att det naturligtvis är just ett ryggskott som jag drabbats av.

Stapplar runt en halvtimme i parken med hjälp av en käpp, särskilt "rask" är jag inte, men när jag väl återvänt mår jag i vart fall inte sämre än innan. Dessutom har jag uppfyllt det första i raden av nyårslöften, att ta en daglig promenad, tillika gjort det under betingelser som måste betraktas som karaktärsmässigt danande.
Ägnar återstoden av dagen åt att göra ett personligt bokslut över 2009. Ännu ett år som lagts till alla tidigare och som på den sista dagen kommer att sammanfattas som mitt liv. Läs texten på en valfri gravsten så förstår ni vad jag menar.
Med stigande ålder har jag också blivit mer och mer förtjust i mig själv och den här typen av självrannsakan vållar mig numera sällan några problem. Jag tror heller inte att det handlar om någon moralisk brist som uppstått i skiftet mellan medelålder och ålderdom, snarare att jag vårdar mig mer om alla dessa dagar som fanns i ett ändlöst överflöd när jag var ung men som i dag låter sig beräknas inom ett allt smalare intervall.

Med stigande ålder har jag också blivit betydligt snällare. Orkar helt enkelt inte hetsa upp mig hela tiden över alla idioter och vanliga mänskliga tillkortakommanden. I en rent objektiv mening, med perspektivet från min egen skomakarlåda, tycker jag också att 2009 har varit ett hyggligt år. Thomas Quick har fått resning och jag kan snart ägna mig åt viktigare ting än att tjata om den saken. I en rent yrkesmässig mening har jag uppfyllt mitt pensum med råge, äntligen fått en rikspolischef som jag kan föra ett meningsfullt samtal med och i god tid till hösten blivit klar med ännu en roman.

Dessutom har jag tackat nej till att gå i pension om några månader. Varför skulle jag göra det? Mitt arbete har upptagit merparten av mitt liv, varit mitt stora fritidsnöje och framtiden ter sig just nu ljusare än på länge. Där finns åtminstone några oskyldiga som avtjänar livstidsstraff för mord, där finns två läkare som berövats alla chanser till ett anständigt liv beroende på att en hoper stolliga skönandar förvandlade en brottsutredning till en könsfråga och på det mest blodiga allvar som tänkas kan lyckades övertyga alldeles för många - normalt fullt normala människor - att de mördat och styckat en prostituerad kvinna som de i själva verket aldrig ens hade träffat. Där finns en polisorganisation i kris som behöver all upptänklig hjälp, där finns...
 
Där finns kort och sammanfattningsvis en hel del att ta itu med. Vad mitt ryggskott beträffar känns det redan bättre och Gott Nytt År till Er Alla.
 

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor