 |
Inte en blå uniform så långt ögat når
Expressen, 31 oktober 2010
I det fagra Sörmland där jag bor har vi en
alldeles utmärkt lokaltidning, Södermanlands Nyheter. I förra veckan hade man
dessutom en stor artikel om en av mina hjärtefrågor, nämligen "bristen på
kommunpoliser i Östra Sörmland" (SN, 21 oktober). En, i en saklig mening, väl
underbyggd artikel, tillika balanserad på ett sätt jag själv alltmer sällan är.
"Brist och brist", förresten.
I det Gnesta dit jag åker för att besöka banken och Systembolaget, eller gå på
Gnesta Strand och njuta av deras utmärkta husmanskost, finns över huvud taget
inga poliser sedan flera år tillbaka.
"Värst drabbat är Gnesta. Där gapar båda kommunpolisstolarna tomma", som
Södermanlands Nyheter valt att uttrycka saken, och själv är jag alltså svenskt
och hederligt förbannad eftersom jag tjatat om den saken i flera år nu.
I Gnesta kommun bor cirka 13000 människor vilket i sin tur innebär att där
skulle finnas 26 poliser om man nu hade den andel av landets poliser som antalet
invånare och den lokala brottsligheten motiverar, och som man faktiskt betalar
för på sina skattsedlar. Inte två tomma stolar, således utan 26 konstaplar som
för övrigt med fördel kan syssla med annat än att sitta och hänga på en stol.
För drygt ett halvår sedan tändes dock hoppets svaga och flämtande låga. Då fick
nämligen polisen i Gnesta ett nytt och fräscht kontor. Mitt i staden och enligt
skylten på dörren kunde man också få träffa dem där varje tisdag mellan tio och
arton - med det sedvanliga lunchuppehållet på en timme - men de tisdagar som jag
kontrollerat den saken har jag inte ens kunnat iaktta några tomma stolar. Låst
och bommat till stationen och inte en blå uniform så långt ögat når. Och vad gör
man nu åt den saken i detta avlånga land som i allt väsentligt består av några
hundra orter som Gnesta, med "tomt gapande stolar"?
I somras tillsatte regeringen ännu en utredning om polisen. En parlamentarisk
kommitté med representanter för samtliga partier i riksdagen (med undantag för
Sverigedemokraterna) och i direktiven för deras arbete kan man hitta både de
vanliga honnörsorden - "högre kvalitet, ökad kostnadseffektivitet, ökad
flexibilitet samt väsentligt förbättrade resultat i polisens verksamhet" - och
den vanliga blandningen av högt och lågt vad gäller de olika åtgärder som man
bör överväga (Dir. 2010:75).
Överst på agendan står dock frågan om den framtida styrningen av Sveriges polis
och man behöver varken vara synsk eller kunna läsa mellan raderna för att förstå
att det man egentligen är ute efter är att kraftigt öka den centrala styrningen
av polisorganisationen. Att förvandla polisen till en myndighet i en
beslutsmässig och administrativ mening och ytterligare öka rikspolisstyrelsens
makt i förhållande till de regionala och lokala myndigheterna. Vid
rikspolisstyrelsen svävar man heller inte på målet. Där talar man redan nu om
den framtida polisen som "en myndighet".
Argumenten är de i sammanhanget vanliga. Stordriftens fördelar, spara folk och
pengar och varför skall vi ha en polisadministration i varje län när vi kan
klara oss med en enda central ledning som håller i både makten och pengarna, och
allt annat med, för den delen.
Det empiriska utfallet av det här slaget av "reformer" är också väl känt sedan
snart 50 år tillbaka. Varje gång har man nämligen förvandlat fungerande poliser
till pärmbärare och ökat den senare andelen på bekostnad av den förra.
Snart har man också förvandlat Sverige utanför de tre storstadsregionerna till
ett land helt utan poliser och de två stolar "som gapar tomma hos polisen i
Gnesta" är således bara ett logiskt förebud om den verklighet som vissa
politiker tydligen redan bestämt att vi medborgare utanför storstäderna skall
leva i.
Problemet med tomma stolar tror jag är enkelt nog att lösa. Betydligt värre de
tomma huvuden som ställer fram dem åt oss.
© Leif GW
Persson
| 
|
|
|