Jag har svårt att släppa den olycka som drabbat Stieg Larsson efter hans död. Anta att han fortfarande hade levt och skrivit de tio romaner som han pratade om. I så fall hade det funnits mer än en hygglig chans att han blivit den mest läste författaren i världshistorien. I vart fall den rikaste någonsin på att berätta onda sagor för vuxna barn. Istället gick han och dog och i brist på testamente får hans far och yngre bror nöja sig med den ynka miljard som de första böckerna redan är på god väg att dra in medan Eva Gabrielsson, den kvinna som han tillbringade hela sitt vuxna liv med, får leva vidare med enbart sina minnen av honom.

Kriget om pengarna och det litterära arvet upptar sedan flera år tillbaka mer utrymme i media än diskussionen av hans författarskap.Å ena sidan en far och en yngre bror som gripit en juridisk försummelse i flykten och samtidigt gett den svenska girigheten ett ansikte i dess mest småskurna och provinsiella form. Å den andra en efterlämnad änka som lagen glömde bort och som numera iklätt sig rättshaveristens fotsida tagelskjorta. Allt mer välsittande för varje nytt offentligt framträdande och givetvis allt färre som orkar bry sig.

Stieg Larssons lillebror, Joakim, har "slagit tillbaka" mot Eva Gabrielsson. Nu senast i Expressen där han publicerat ett mail från Stieg, från hösten 2004, för att visa de nära och kära kontakter som präglade deras samvaro i livet (Expressen, 27 januari).
Effekten på läsaren blir tyvärr den omvända, eftersom brevet på ett mycket klargörande sätt visar hur Stieg själv hade tänkt sig att använda de bokpengar som redan före publiceringen börjat strömma in och vars faktiska omfattning han så dags inte ens har en blek föraning om.

Först har Joakim mejlat för att gratulera till kommande framgångar. Stieg har svarat, stolt och glad över det som hänt, och att han och Eva nu äntligen kan sätta lite ekonomisk guldkant på tillvaron. Köpa en sommarstuga i Stockholms skärgård, byta sin tvåa till en större lägenhet, "och klart att Joakim ska få ett signerat exemplar av Män som hatar kvinnor" så fort boken kommer från tryckeriet. Däremot står det inte ett pip om att Stieg Larsson - om han nu plötsligt skulle gå och dö - avser att skänka varenda krona till sin pappa och lillebror och att han också förutsätter att de noga ser till att hans efterlämnade änka inte får en kopek av pengarna.

Hade han bara fått leva är det naturligtvis också så det hade blivit. Signerade böcker till pappa och lillebror. Helt säkert också en utsträckt hand om de nu skulle hamna i mer akut elände. Något till det privata, honom och hans livskamrat, huvuddelen till det som var deras gemensamma uppdrag i livet, tidningen Expo och kampen mot högerextremismen, och som exempel på det som jurister kallar för implicit viljeyttring kunde det inte bli bättre.

Givet lite god vilja hos de närmast sörjande vore det också enkelt nog att uppfylla Stieg Larssons yttersta vilja. Börja med att lyfta ut tio miljoner vardera. Det är mer pengar än vad ni kan föreställa er och torde väl tillgodose era respektive privata behov både i livet och efteråt. Sätt den resterande miljarden i en stiftelse som för Stieg Larssons kamp vidare och faktiskt använder pengarna till det som han skulle ha brukat dem till. En avkastning på femtio miljoner per år till kampen mot rasism och invandrarfientlighet, hjälp och stöd till misshandlad kvinnor och barn, och en Stieg Larsson som äntligen skulle få uppleva lite frid på den molntapp där han numera vistas.

Kort och sammanfattningsvis. Sluta kälta, sluta bejaka det sämsta inom er. Bete er som vuxna och anständiga människor och låt oss andra bevittna det Herrens Mirakel som består i att två före detta girigbukar och en rättshaverist faller i varandras armar för att de äntligen skådat Sanningen och Ljuset.

© Leif GW Persson