Tillbaka från en vecka på dårhuset
Expressen, 2 oktober 2011
Börjar
just återvända till livet efter att ha tillbragt den senaste veckan på dårhus.
Skälet till detta besök var för övrigt både frivilligt och självförvållat
eftersom jag just gett ut en bok om min klassresa och som så ofta förr, av
orsaker som kanske inte är så svåra att förstå i en rent ekonomisk mening,
sammanföll utgivningsdagen med den årliga bokmässan i Göteborg. Att besöka
bokmässan i rollen som författare kan ha sina sidor, jag lovar och försäkrar.
Under fyrtioåtta timmar förväntas jag således hålla ett halvdussin seminarier
och föredrag, tillika medverka i ett motsvarande antal andra aktiviteter, i
förbifarten signera ett par tusen böcker och på den tid som återstår ha något
att säga - som inte är alltför korkat - till alla de läsare som du träffar i
mässvimlet och ytterst är de som ser till att du kan äta dig mätt före
sänggåendet. Dessutom ger dig vänliga ord på vägen dit som ett extra påbröd i
ditt förvisso självvalda konstnärskap.
Att
under två timmar skriva sitt eget namn femhundra gånger på försättsbladet i en
bok handlar inte främst om en värkande högerhand utan mer om vad som händer i
huvudet på dig. Att du plötsligt kan bli osäker på stavningen av ditt eget namn
och börjar skriva Leif med j och ett extra f på slutet, att boken till Boel
tillägnas Bodil, att Ove får heta Åke och att det finns ett halvdussin olika
sätt att stava till Anne-Marie. Med eller utan bindestreck och med ett
varierande antal versaler och e:n i mitten och på slutet. Till och från dyker
det också upp läsare med speciella önskemål. Någon som vill ge dig ett tips om
Palmemordet som inte kan vänta en sekund trots kön bakom hans rygg. Eller att du
ska rita en liten tomte ovanför dedikationen eftersom moster Ebba skall ska få
boken först till jul.
Att
signera böcker har förvisso sina sidor men långt värre vore naturligtvis
motsatsen till det ovan beskrivna. Att få sitta där alldeles ensam under den
utsatta tiden, att skapa ett alldeles eget och privat tomrum mitt i den
osannolika trängsel som annars råder. Varför hyckla om det och i medias
beskrivning av det som händer ägnar man långt större intresse åt längden på
vissa författares signeringsköer än åt halten och innehållet i deras prosa. Åt
"litterära giganter som Maria Montazami, Camilla Läckberg, Jan Guillou och Leif
GW Persson" vilkas författarskap tydligen enklast och bäst kan mätas på just det
viset. Ingen nämnd, ingen glömd, allt annat lämnat därhän och svartalferna i
mitt eget huvud kan plötsligt härja fritt med mig i kraft av det sällskap där
jag just placerats.
Väl
hemkommen från Göteborg är det så dags för recensionsdag på min bok. Den här
gången är det dessutom extra knepigt eftersom jag valt att skriva en bok om mig
själv och det relativa elände där även jag tillbringat min beskärda del av
livet.
Alla dagar är inte bra dagar och om jag berättar en vanlig deckarskröna kan jag
i vart fall värja mig med att den inte handlar om mig. Men inte den här gången
eftersom det är mina egna inälvor som ligger där på bokhandelsdisken och det
plötsligt är fritt fram för i stort sett alla att börja peta i dem.
En
vanlig fråga till författare är om de bryr sig om recensioner. Förvånansvärt
många påstår att de inte ens läser dem och med åtskilliga andra tycks det vara
så att de i vart fall tar dem med en axelryckning. Varför bry sig? "Kritiker får
aldrig stå staty och skriva kan de heller inte." Helt bortsett från att det
sista långt ifrån alltid är sant så måste jag själv tillhöra en annan sort. Jag
läser mina recensioner. Jag blir glad när man skriver snälla saker om mig och
ledsen när man har elakt att säga och alldeles oavsett om det är sant eller
inte. Det är till och med så illa att sådant som plågar mig mest är det jag
läser mer än annat.
Fast nu
är det över, över för den här gången och snart kan jag åter sträcka ut min hand
och gripa tag om mitt förstånd.
© Leif GW
Persson
|