Att verkligheten överträffar dikten är faktiskt inte sant i och med att fantasin ger diktaren ett försteg vid beskrivningen av verkligheten som till och med strider mot det sätt p?vilket vi andra förväntas uppfatta den. De gånger vi får för oss att verkligheten änd?lyckats överträffa dikten beror det nästan alltid p?brister i vår fantasi eller att det som faktiskt har hänt är s?pass märkligt att vi inte upplever något behov av att förstärka det med hjälp av våra fantasier. Jag ska förklara vad jag menar.

I veckan som gick var jag p?jakt och redan i första drevet sköt jag en stor älgtjur med ett välriktat skott. Det var först efter skottet som jag upptäckte att en liten tomte hade ridit p?ryggen p?älgen och att han slog sig ganska illa när älgen stöp i backen. Många kanske tycker att det var slarvigt av mig att jag inte såg tomten, höll inne med skottet och lät både älg och tomte passera i den snart instundande julefrid som hör årstiden till och jag vill därför anföra några omständigheter till mitt försvar.

Det här var således ingen vanlig varuhustomte i röda kläder utan en riktig tomte av den klassiska sörmländska rasen som jag till och från haft nöjet att observera i markerna runt gården där jag numera bor. Högst ett par tvärhänder hög, med mörkt, tovigt skägg, jacka och byxor i brun vadmal och en toppig ullmössa i samma färg. Svår nog att upptäcka när en stor gråraggig älg kom kutande i full fart genom snåren p?det trånga passet där jag stod.

Nu gick det änd?ganska lyckligt. Tomten blev ju förbannad naturligtvis, hytte med näven och svor åt mig, innan han linkade därifrån. Själv bestämde jag mig för att inte säga ett ord om saken till någon ända tills för ett par dagar sedan d?jag kunde ta del av tv?helt olika berättelser om de händelser som drabbat riksdagsledamoten och sverigedemokraten Lars Isovaara bara dygnet innan jag själv råkade ut för en lika märklig historia.

Om den första versionen kan man säga att den följer en klassisk episk tradition inom den socialrealistiska nordiska litteraturen medan den andra är en vanlig deckare av det slag som s?många skandinaviska författare haft stora framgångar med p?senare år. Jag tänkte berätta dem i tur och ordning eftersom olika litterära förhållningssätt till samma skeende kan ge upphov till helt olika tankar och känslor hos läsaren och hur vår upplevelse i det avseendet påverkas av det som berättaren faktiskt varit med om och sådant som han bara har hittat p?

En ensam, strävsam och medelålders tornedaling som genom hårt arbete kommit sig upp och vunnit inträde till riksdagen. Tillika den första rullstolsburna ledamoten som tagit plats bland rikets valda ombud. Hur mörkret och kylan sluter sig kring hans ensamhet p?ett sätt som den bara kan göra runt den som tvingas leva i exil i en storstad som pulserar av det liv som levs av alla andra utom dig själv. Dag efter löning och lätt nog att du d? försöker lindra din plåga genom att uppsöka den goda varma krogen, f?något att äta, något att dricka och någon att prata med. Men s?blev det allts?inte.

När Isovaara sent p?natten anländer till riksdagen och sitt lilla hyresrum blir han först knuffad ur sin rullstol och rånad av ett par yngre utlänningar och när han väl fått hjälp av polisen s? vägrar vaktmästaren - ännu en utlänning - att släpa in honom i huset. Det är d? det brister för honom och han "snörvlande av gråt" faller fritt i det mörker som omger honom, och s?långt en historia som kunde varit skriven av både Hamsun, Linna eller vår egen Eyvind Johnson.

Nu var det tyvärr inte det som hände. Isovaara gick p?krogen, blev full som ett vårdike och lika stökig som en vanlig babbeblatte från betydligt sydligare nejder än Tornedalen. Väskan hade han glömt p?krogen och när han trillar ur rullstolen första gången är det tv?medkännande invandrare som tar hand om honom. Nästa gång blir han liggande tills polisen anländer och kan hjälpa honom in i riksdagen där han omgående börjar okväda vaktmästaren genom att grymta som en gris.

Trots att den här historien är svårare att sätta in i en bärande litterär tradition hör den verkligheten till och den får personliga konsekvenser för berättaren som i en moralisk mening är värdiga såväl Dickens och Balzac som Dostojevskij och Selma Lagerlöf. Att den sedan i ett slag förvandlar en strävsam, medelålders, rullstolsburen man från Tornedalen, utlämnad till den stora ensamheten, till en vanlig finnkoling, fyllskalle och lögnhals är en annan historia.

Historien om tomten som red p?älgen är helt sann. Jag lovar och försäkrar eftersom jag såg honom med mina egna ögon och till och med pratade med honom efteråt. Han talade svenska om någon nu undrar.

Det är synd om oss människor. Det är synd om oss alla, låt vara i varierande grad och utsträckning. Det är synd om mig och min tomte och till och med älgen som han red p? Inte minst är det synd om Lars Isovaara i den ensamhet som slog honom till marken.

?Leif GW Persson