Vem var det som gjorde det?
 
Expressen, 29 maj 2016

I veckan som gick ägnade jag mycket av min tid till att fundera på skillnaden mellan bra och dåliga mordutredningar. Skälen till detta var tre.

Dels är det temat i en roman som jag håller på att avsluta, dels var det ännu en journalist som hörde av sig och ville att jag skulle kommentera ett dussin gamla mord som inte klarats upp. Dels en gammal bekant till mig som går i pension om några dagar. Med sammanfallande orsaker är det så att man kan tjäna på att ta ett gemensamt grepp om dem. Därav följande reflektioner. Att utreda ett mord är en mänsklig gärning, ett hantverk om man så vill, och den klart vanligaste orsaken till att man inte lyckas klara upp det är att man inte var tillräckligt bra. Att man misslyckas beroende på att det mord man utreder är alltför svårt är däremot mycket ovanligt. I ungefär nittiofem procent av dem står det i mänsklig makt att göra det vilket är en betydligt högre siffra än de cirka femtio procenten som faktiskt klaras upp. En skillnad som ger gott hopp om framtiden. Hittar man bara rätt personer, ger dem rätt utbildning och tillräckliga resurser kommer nästan inga mördare att klara sig undan i fortsättningen. Det är för övrigt den enda poängen med att göra det. Vanligt, hyggligt folk mår bra av att skurken åker dit och för offrets närmast sörjande är det ännu viktigare. Det är det enda sättet att lindra deras plågor som är värt namnet. Enkel, självklar och folklig rättvisa.

För de politiker som beslutar om våra lagar, och de jurister som skriver dem, tycks det samtidigt inte vara fint nog och det försöker man lösa genom att anföra olika nyttoargument som att det även skulle vara ”bättre”, billigare” och ”mer mänskligt” att göra på ett visst sätt och inte på ett annat. Att en hög uppklaring av mord skulle avhålla presumtiva mördare från att göra samma sak är mest trams. Risken för att åka dit är i stort sett den enda tanke som inte ryms i mördarens huvud när han väl blir det. Där finns bara hat, förvirring och omständigheter som han redan förlorat kontrollen över. I de värsta fallen ett logiskt och rationellt tänkande som utgått från felaktiga förutsättningar och därför leder till ett felaktigt slut. De brottsforskare som skall försöka leda motsatsen i bevis lever samtidigt i den bästa av världar. Lätt förtjänta pengar, sannolikheten för att någon i samma bransch skall käfta emot i stort sett obefintlig av samma skäl. Skillnaden mellan rätt och fel underordnad och i värsta fall enkelt att dölja med statistiska resonemang som deras uppdragsgivare inte begriper. Låter inte detta väldigt ”populistiskt”? Jo, självklart. Men det som stör mig i det här sammanhanget är att det ord som avsåg att beskriva hur man får ”folket” att visa upp sin sämsta sida numera kan handla om dess motsats i en moralisk och mänsklig mening. Den ”fördom som är en insikt som kloka människor behåller för sig själv”. Av omtanke om sin egen hus- och sinnesfrid enbart. De vidare konsekvenserna lämnade därhän.

Av den ideale mordutredaren krävs mänskliga egenskaper som är svåra att förena i en och samma person. Å den ena sidan att han eller hon skall vara intuitiv, empatisk och – åtminstone vid behov – trovärdig i rollen som sympatisk medmänniska. Dessutom kreativ så man kan tänka utanför boxen och hitta nya sätt att bekräfta eller förkasta sådant som man funderar över. Å den andra att man skall vara lika arbetsam, besatt av plikt och tvångsmässigt noggrann som en gammaldags kamrer. Till och med känna en stark inre tillfredställelse när man hittar en egen felräkning. Hur pass vanliga är sådana människor? Lägg så till detta de olika tankegångar av en ideologisk, filosofisk, juridisk eller – i bästa fall - empiriskt välgrundad innebörd, som förväntas styra det som sker på verkstadsgolvet därnere där mördarna, deras offer och mordutredarna vistas. Ingen lätt uppgift.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor