Byråkratin håller ner polislönerna
Expressen, 29 juni 2014
Landets poliser är missnöjda med sina löner och missnöjet tycks vara störst bland de yngre som arbetar i yttre tjänst i våra större städer. De är ”underbetalda, missnöjda och förbannade” som fem av dem som jobbar vid Södermalmspolisen sammanfattade saken då debatten tog fart på allvar.
När jag själv tillfrågades av medier om detta formulerade jag mig tyvärr mindre väl, fick tokspel helt enkelt, och sa att polislönerna nog var det minsta problemet i det sammanhanget och att en fjärdedel av dem med fördel kunde avtackas med enbart en spark därbak av det enkla skälet att de inte uträttade något arbete överhuvud taget. Eftersom det nu börjar bli dags att sätta sig vid förhandlingsbordet är det hög tid att hyfsa den debatten. Dessutom är det naturligtvis rent ut sagt stötande att en sur gammal gubbjävel som tillhör landets tusen högsta inkomsttagare uttalar sig om sina före detta arbetskamraters löner och det blir inte bättre av att nittio procent av alla miljoner som han tjänat kommer sig av att han skrivit romaner och filmer om poliser och polisarbete.
Men nog om detta och i stället till själva sakfrågan som i grunden handlar om den svenska polisens effektivitet och kostnaderna för verksamheten. Sverige har nämligen värdens dyraste poliser. Kostnaden per år för en polis ligger i dag på ungefär 1 200 000 kronor och att det bara är en tredjedel av det totala som handlar om löner är naturligtvis ingen tröst i sammanhanget. Speciellt inte när produktionen av polisarbete hela tiden sjunker. Det finns väsentligen två orsaker till den här situationen. För det första är organisationen mycket kraftigt överbyråkratiserad. Här finns åtskilliga miljarder att spara.
För det andra är insatsen bland de cirka 20 000 poliser som arbetar där ytterst varierande. Med en fjärdedel av dem är det så att de överhuvud taget inte sysslar med polisarbete. Vanliga myglare och latoxar och alla dessa byråkrater som lyckats hitta en egen liten vrå att mysa i där man inte behöver befatta sig med så trista saker som kampen mot brottsligheten och upprätthållandet av lag och ordning. Av detta följer tre enkla slutsatser. Sätt kniven i byråkratin och skär bort allt dödkött. Se till att avskeda de poliser som inte uträttar något vettigt arbete och inför individuella och prestationsrelaterade löner för de poliser som blir kvar.
Om man sätter sig och räknar på detta så hamnar kostnaderna för sådant som inte har med uppdraget att göra i storleksordningen tio miljarder per år. En av dessa miljarder räcker mer än väl för att ge de poliser som blir kvar en genomsnittlig löneökning på tio procent och använder man hela beloppet till löner så kan de mer än fördubblas rakt över. Det finns för övrigt åtskilliga hundra poliser här i landet där jag kan tänka mig att göra just det senare.
Självklarheter som dock aldrig kommer att bli av. Polisfacket har i alla tider månat mer om kårens latoxar, myglare och byråkrater än de poliser som sköter sitt jobb. Väl medvetna som man är om att den första gruppen är till gagn för fackets egen överlevnad och de andra har man ju ändå. Deras motpart polisledningen är viljelös, orkeslös och för säkerhets skull handlingsförlamad. Den högsta politiska ledningen, slutligen, är lika insatt i sakfrågan och dess praktiska genomförande som en vanlig strokepatient i det akuta skedet. Så lycka till med era löneförhandlingar. Alla ni riktiga poliser som sköter era jobb. Mitt hjärta har alltid klappat för er. Av samma skäl som får era egna att klappa för saken.
© Leif GW Persson
|