En berättelse om Hyland – och Kinberg Batras SD-flörtande
 
Expressen, 29 januari 2017

Anna Kinberg Batras tåflörtande med SD har väckt ont blod bland hennes gamla allianskamrater men vad jag inte kan förstå är den förvåning som de också ger uttryck för.

Det är bara att titta på vårt grannland Norge. Sedan 2013 leds det av en koalitionsregering med Höyre och SD:s motsvarighet Fremskrittspartiet. Dessutom har man långgående samarbetsavtal med såväl det norska liberala partiet som deras kristdemokrater. Ännu värre. Om jag ska tro på mina norska informatörer fungerar detta samarbete i stort sett gnisselfritt. Föga likt det elände som våra socialdemokrater hamnade i när de fick sällskap av Miljöpartiet i den politiska sänghalmen.

Om det nu är någon tröst för resterna av alliansen kan jag samtidigt berätta att detta närmande mellan moderater och Sverigedemokrater även väckt oro bland Jimmie Åkessons egna partikamrater. Med en sådan som Kinberg Batra måste man vara mycket försiktig eftersom hon tydligen är gift med en "neger". Han heter David Batra och är en högt begåvad komiker med en svensk mamma och en indisk pappa. Född i Lund för 45 år sedan, svensk medborgare sedan födseln och ett alldeles utmärkt tillskott till vår svenska blåbärsvälling. Dessutom lär han ha tagit studenten vid Spyken, "Skånska adelns idiotanstalt", och finare och mer svenskt än så finns inte där nere. I nästa val kommer Moderaterna att få de vanliga dryga tjugo procenten och SD kommer att hamna alldeles i närheten av den siffran. Fullt tillräckligt för att bilda en minoritetsregering och det enda intressanta i det sammanhanget är hur länge det dröjer innan Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna lyckas kravla sig upp på samma vagn. Och svårare än så är det inte.

En alltför bra historia om Hyland för att inte berätta
Sedan en tid tillbaka sitter jag och pillar med det som förhoppningsvis skall bli min nästa bok. Det är en självbiografisk berättelse. En fortsättning på Gustavs Grabb - där jag mest uppehöll mig vid min barndom och uppväxt - som handlar om mitt yrkesliv och jag brottas redan med de vanliga problemen. Att skilja sant från falskt när du beskriver dig själv, människor som du mött, haft en relation till eller - i värsta fall - hamnat i konflikt med, händelser och skeenden som du varit med om. Det som stör mig mest, alla historier som är alltför bra för att jag ska kunna berätta dem. Jag ska förklara vad jag menar.

För en tid sedan pratade jag om det här problemet med en god vän som bland mycket annat är en fenomenal historieberättare och han bjöd mig till och med på ett exempel. Om hur det gick till när Lennart Hyland spelade "Blinka lilla stjärna" där, på pianot. Lennart Hyland, kanske mer känd än någon annan svensk under en period på tjugo år och säkert den mest folkkäre programledare vi har haft i både radio och teve. Privat lär han ha varit en mer sammansatt person än så.

Historierna om hans humörsvängningar och livslånga alkoholmissbruk är väl kända sedan länge, men detta var första gången jag hörde om hans insatser som pianist och med tanke på att han har nära släktingar som finns i livet blir det plötsligt knepigt.

Inte minst med tanke på att jag inte vet om historien är sann - många av de bästa är ju inte det - och oavsett vilket finns det en lagstiftning som ska ta hand om sådant och man behöver inte vara ansvarig utgivare på en tidning för att uppskatta att ens medarbetare undviker att aktualisera den delen av ens uppdrag. "Blinka lilla stjärna där", är ursprungligen en fransk barnvisa från 1700-talet som 1806 översattes till engelska - Twinkle, twinkle little star - och därefter snabbt spred sig över världen. En mycket enkel och pedagogisk melodi, sedan två hundra år ett obligatorium för alla dessa små barn som ska lära sig att spela piano och just i detta nu finns det säkert tusentals ungar runtom på vår jord som sitter och tragglar med den medan deras musiklärare står lutad över deras späda axlar. Och oskyldigare än så kan det väl knappast bli. Fast inte i Lennarts fall om jag nu ska tro på min sagesman. För nu är det efterfest på "Hylands hörna".

Med Hyland själv, den givne huvudpersonen, några av hans trognaste medarbetare, säkert också en och annan som medverkat i hans program just den här kvällen, och när Lennart mår som allra bäst brukade han alltså underhålla sina gäster med att spela "Blinka lilla stjärna" där, på det piano som tydligen fanns i lokalen där man höll till. Vad är problemet med det undrar säkert de flesta? Och vad är poängen med själva historien? Det är alltså inte så enkelt att han skrivit om texten, ännu mindre melodin till världens kanske mest oskyldiga barnvisa. I stället handlar det om Lennart sätt att hantera det som man bland pianokunniga kallar för "fingersättningen" plus det faktum att det rent musikaliska framförandet stördes av att han därigenom var tvungen att slå ner fler närliggande tangenter samtidigt.

Tydligare än så kan jag inte vara av hänsyn till min ansvarige utgivare och det är också här som den goda historien går förlorad. Om den nu är sann borde det rimligen finnas vittnen som är kvar i livet. För att citera Fänrik Stål. "Jo, där om kan jag ge besked om herrn så vill, för jag var med" och ni får väldigt gärna höra av er till mig och berätta.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor