Äntligen hemma Expressen, 29 januari 2012

 

I fredags var det så äntligen dags efter en snart årslång socialdemokratisk ökenvandring anförd av den falske profeten Håkan Juholt. Då valde partistyrelsen Metallarbetarnas fackbas Stefan Löfven till ny partiledare. Med acklamation, dessutom, rungande ja och långa applåder och längst fram i salen satt hela partietablissemanget. Utåt lika entusiastiska och enade som den gången för ett år sedan då man gav samma uppdrag till Juholt. Redan här inställer sig också olika reflektioner som enkelt följer av att Juholt och hans efterträdare Löfven inte verkar vara särskilt lika varandra. Snarare tvärtom, faktiskt, och då oavsett om vi pratar om deras yttre framtoning, vad som rör sig i deras huvuden eller deras rent mänskliga gärningar. Vad de säger och gör, helt enkelt.

Den enklaste förklaringen till denna kollektiva glädje är naturligtvis att sammanhanget kräver den. Detsamma gäller om man nu är en högt uppsatt Sosse eller en Räknenisse i Elitserien som kommit på kant med både ägarna, styrelsen och sina egna marknadskrafter. Allt som krävs är ett mycket kort minne i förening med ett samvete som vid behov kan bereda plats för etikettens hela regelsystem och för en moralisk fundamentalist som jag själv är det naturligtvis rena Apspelet, oavsett sammanhanget. Börjar man leta efter alternativa förklaringar blir det genast betydligt knepigare. En sådan skulle kunna vara att partistyrelsens enskilda medlemmar, tillika till en majoritet, famlar omkring i något slags ideologiskt mörker där man varken kan skilja fram från bak eller upp från ner. En annan att motsättningarna inom socialdemokratins ledning, vad gäller politikens utformning och innehåll, är så pass djupgående och starka att man kastas mellan tesen Juholt och hans antites Löfven och inte förmår se minsta lilla på vägen där i mellan.

Förmodligen är det - som så ofta förr - en kombination av konvenans, ambivalens och ideologiska motsättningar och förvisso en intressant uppgift för den djupare analys som blott stora politiska tänkare som K-G Bergström och Göran Persson kan klara av. Vem som nu bryr sig? Och själv är jag en enklare sort som föredrar att följa min inre kompass, mina ögon och öron. Så vitt jag vet har jag aldrig träffat Stefan Löfven. Samtidigt såg jag direkt att det är en bra karl. Samma sort som jag.
En enkel grabb från arbetarklassen som kommit sig upp och hela sitt liv verkat för den socialdemokrati som tidigt blev en del av min egen identitet. Samma socialdemokrati som Fredrik Reinfeldt och hans kumpaner försökt stjäla från oss samtidigt som mitt eget parti bara kunnat erbjuda politiska varmluftsfläktar med hemliga Herrgårdsdrömmar, förkärlek för usla oneliners och schweizisk choklad och nu på slutet Helan, fast utan kubb och tyvärr bara mustasch.

Stefan Löfven har skänkt mig hoppet åter. Hoppet om att vi ska kunna återvinna det politiska arv som tyvärr gick förlorat när Hedersmannen Ingvar Carlsson slutade. Dessutom har jag fått Stefans mamma på köpet, Iris, 82. Sveriges stoltaste mamma och en fullkomligt fenomenal människa. När hon får frågan om sonens chanser som blivande statsminister så är svaret givet. "Klart han klarar det" och "nog har han huvud till det, allt". Det tror jag också. Inte bara huvudet, utan också det allvar som alla svåra uppgifter kräver. Plus den medkänsla, den solidaritet och den omsorg om andra som är den sanna socialdemokratins inre väsen.

Så lycka till, Stefan. Min röst har du redan och med mig är det dessutom så praktiskt att jag inte bara är en enskild individ utan medlem av en betydligt större krets än så. Den där gamla gråsossen, du vet. Så glöm de usla opinionssiffrorna. De är numera historia.

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor