Rätt ska vara rätt
Expressen, 28 november 2010
I runda tal etthundrafemtio personer avtjänar
för närvarande livstids fängelse här i landet. Samtliga är dömda för mord och
med några av dem är det tyvärr så illa att de är oskyldiga. En av dem är Kaj
Linna.
I mars 2005 dömdes han för mord och grovt rån till fängelse på livstid och för
drygt en månad sedan avslog högsta domstolen hans andra resningsansökan. Detta
beslut fattades för övrigt av en majoritet på tre justitieråd av fem. Två av dem
ville ge honom resning.
I ett rättssamhälle försöker
man på olika sätt förhindra att oskyldiga blir dömda. Åklagare och poliser har
ålagts en objektivitetsplikt som innebär att de även skall beakta sådana
omständigheter som talar för den misstänkte. Väl i domstolen ska man ha höga
krav på bevisningen och i tveksamma fall hellre ”fria än fälla”. Som en yttersta
möjlighet, slutligen, kan man så söka resning hos högsta domstolen.
Sannolikheten för att få det är dock mycket låg. Av de hundratals
resningsansökningar för mord som lämnats in under de senaste sjuttio åren har
resning bara beviljats i ett halvdussin fall.
April, 2004. På en ensligt
belägen gård i Kalamark, fem mil utanför Piteå, blir två äldre bröder rånade.
Ett rån som går snett och där den ene av bröderna blir mördad. Och knappt ett år
senare döms alltså Kaj Linna mot sitt nekande och som ende gärningsman för mord
och grovt rån. Vad finns det då för bevisning mot honom?
Mot Linna finns varken
vittnen eller teknisk bevisning. Däremot ett flertal spår och andra
omständigheter som dels talar för hans oskuld, dels tyder på att det finns minst
två gärningsmän. Vad som faktiskt finns är ett åklagarvittne. En lokal buse som
berättar en synnerligen märklig historia.
Linna skulle således ha berättat för honom om sina planer på att råna de två
bröderna. I syfte att tala förstånd med Linna skulle därför vittnet dagen före
rånet tagit med honom på en ”avvärjningsresa” till just Kalamark för att på
plats få Linna att inse att detta var ett mindre lyckat projekt. Med föga
framgång av domarna att döma.
Mer bestickande är samtidigt
att vittnets egen mobiltelefon talar för att han aldrig varit i närheten av
Kalamark under den tidsrymd som den så kallade avvärjningsresan skulle ha
genomförts. Ett förhållande som både polis, åklagare och domstolar gått förbi
med mycket lätt hand och som heller inte vållar några problem för de tre
justitieråd som avslår Linnas resningsansökan. Man bortser helt enkelt ifrån
det. Vittnets trovärdighet saknar intresse för dessa tre och vad de heter kan
göra detsamma.
Deras två kolleger,
justitieråden Kerstin Calissendorff och Leif Thorsson – heder åt dem – delar
inte deras uppfattning. De uttrycker sig också med en skärpa som är mycket
ovanlig i sammanhang som detta. Enligt deras mening ӊr det praktiskt taget
uteslutet – och inte bara ytterst osannolikt – att vittnet kunnat vara i eller i
närheten av Kalamark vid tiden för de aktuella samtalen. Någon trovärdig
förklaring till att samtalen ändå rings från hans telefon, medan han själv
skulle ha företagit den så kallade avvärjningsresan i trakten av Kalamark, har
inte lämnats”.
Deras slutsats är därmed
också given. ”Tilltron till vittnets uppgifter har haft sådan betydelse för
hovrättens avgörande att de nu nämnda förhållandena, sammantagna med bevisläget
i övrigt i målet, innebär att det enligt vår mening finns synnerliga skäl att på
nytt pröva frågan om Kaj Linna har förövat de brott, för vilka han dömts”.
Men så blev det alltså inte
och hög tid att Riksdagen även prövar frågan om inte högsta domstolen med fördel
kan befrias från ett uppdrag som flera av domstolens medlemmar varken tycks ta
på allvar eller ens ha kompetens att klara av.
© Leif GW
Persson
|