Dokument som väcker många viktiga tankar
 
Expressen, 27 januari 2013

 

Det har varit mycket om Olof Palme på den senaste tiden. Först dokumentären om hans politiska gärning och det liv som han levde privat tillsammans med Lisbeth och sina tre pojkar och alldeles oavsett vad man nu tycker om både huvudpersonen och hans eftermäle är det ett aktningsvärt dokument som väcker många viktiga tankar. Ta till exempel uttrycket i hans söners ögon, deras leenden, när de beskriver sin pappa. Mer kärlek än så tror jag att det är svårt att hitta och visa på bild när man försöker beskriva en faders liv.

Ta bilden av Olof Palme själv, hans idéer, hans övertygelse och intellekt som får hela hans kropp att vibrera, hans tunga att ibland springa före hans förstånd och helt säkert - när det kommer till honom själv - kräva åtskilliga timmar av ensam och nattlig självrannsakan. Vad jag försöker säga är bara att på gott och på ont är det en sann bild. Inte ett resultat av en aldrig så skicklig skådespelares försök att förställa sig. Jämfört med andra politiker var Palme heller inte särskilt bra på att ljuga eftersom hans begåvning och hans engagemang hela tiden lade ut hinder för honom.

Jag ska inte huttla med min egen syn på honom. Ända sedan Palmes insatser i samband med Geijeraffären 1978 hade jag svårt för honom av rent personliga skäl. Enkelt och sammanfattningsvis för att han skyddade sin egen justitieminister på ett sådant sätt att det gick ut över mig och min familj. Med hans politiska gärning har jag däremot aldrig haft några problem, trots att jag ibland haft en annan uppfattning i sak och talet om klassförrädaren Palme är naturligtvis rena tramset. Han var en person från överklassen som gav uttryck för ett engagemang som alldeles för få med den bakgrunden har modet och viljan att stå för. Högst hedervärt, förvisso inte gratis, och vad det hävdade sveket beträffar så var han inte mer förrädare än en sådan som jag. En arbetarunge som kommit sig upp och sedan länge lever ett liv som nästan ingen är förunnad bland de som har samma ursprung.

Av dessa skäl, trots svärtan runt honom som jag ännu bär i mitt minne, blir jag också svårt förbannad när man i filmen "Call girl" beskriver honom som både horkund och pedofil. Helt bortsett från att dessa påståenden saknar allt sakligt underlag så är det en fullkomligt befängd beskrivning av hans person och varje hänvisning till den konstnärliga friheten lämnar mig kall just den här gången. Kastar man en hink skit så ska man betala priset för att göra det och när jag själv skrev min nyckelroman Grisfesten, om en justitieminister som sprang hos horor, hade jag redan tagit kostnaden för flera hinkar än en. Till skillnad från de som gjorde "Call girl".

Härom dagen uttryckte Pierre Schori - en av alla dessa "Palmes pojkar" varav ingen tyvärr är särskilt lik hans egna söner - sitt missnöje med min dramaserie om mordet på Palme som man nu visar på TV (En pilgrims död). Enligt Schori skymde sådana beskrivningar bilden av Palmes politiska gärning och enligt honom är det hög tid att vi alla går vidare och slutar älta det som hände den där natten på Sveavägen för snart trettio år sedan. Jag delar inte hans uppfattning. Ingen tänkande och kännande människa kan göra det. För sådana som jag sammanfattar skotten på Sveavägen min generations stora politiska trauma.

Frågetecknet om vem och varför sitter som en spik inslagen i skallen på oss som vi i värsta fall får leva med tills vi dör. Det var nämligen inte bara Olof Palme som dog den där natten. Alldeles för snart kommer han att få sällskap i graven av det folkhem som burit sådana som jag i hundra år innan han mördades.

© Leif GW Persson

 



Tillbaka
> Alla krönikor