Dokument som väcker många viktiga tankar
Expressen, 27 januari 2013
Det har varit mycket om Olof Palme på den
senaste tiden. Först dokumentären om hans politiska gärning och det liv som han
levde privat tillsammans med Lisbeth och sina tre pojkar och alldeles oavsett
vad man nu tycker om både huvudpersonen och hans eftermäle är det ett
aktningsvärt dokument som väcker många viktiga tankar. Ta till exempel uttrycket
i hans söners ögon, deras leenden, när de beskriver sin pappa. Mer kärlek än så
tror jag att det är svårt att hitta och visa på bild när man försöker beskriva
en faders liv.
Ta bilden av Olof Palme
själv, hans idéer, hans övertygelse och intellekt som får hela hans kropp att
vibrera, hans tunga att ibland springa före hans förstånd och helt säkert - när
det kommer till honom själv - kräva åtskilliga timmar av ensam och nattlig
självrannsakan. Vad jag försöker säga är bara att på gott och på ont är det en
sann bild. Inte ett resultat av en aldrig så skicklig skådespelares försök att
förställa sig. Jämfört med andra politiker var Palme heller inte särskilt bra på
att ljuga eftersom hans begåvning och hans engagemang hela tiden lade ut hinder
för honom.
Jag ska inte huttla med min
egen syn på honom. Ända sedan Palmes insatser i samband med Geijeraffären 1978
hade jag svårt för honom av rent personliga skäl. Enkelt och sammanfattningsvis
för att han skyddade sin egen justitieminister på ett sådant sätt att det gick
ut över mig och min familj. Med hans politiska gärning har jag däremot aldrig
haft några problem, trots att jag ibland haft en annan uppfattning i sak och
talet om klassförrädaren Palme är naturligtvis rena tramset. Han var en person
från överklassen som gav uttryck för ett engagemang som alldeles för få med den
bakgrunden har modet och viljan att stå för. Högst hedervärt, förvisso inte
gratis, och vad det hävdade sveket beträffar så var han inte mer förrädare än en
sådan som jag. En arbetarunge som kommit sig upp och sedan länge lever ett liv
som nästan ingen är förunnad bland de som har samma ursprung.
Av dessa skäl, trots svärtan
runt honom som jag ännu bär i mitt minne, blir jag också svårt förbannad när man
i filmen "Call girl" beskriver honom som både horkund och pedofil. Helt bortsett
från att dessa påståenden saknar allt sakligt underlag så är det en fullkomligt
befängd beskrivning av hans person och varje hänvisning till den konstnärliga
friheten lämnar mig kall just den här gången. Kastar man en hink skit så ska man
betala priset för att göra det och när jag själv skrev min nyckelroman
Grisfesten, om en justitieminister som sprang hos horor, hade jag redan tagit
kostnaden för flera hinkar än en. Till skillnad från de som gjorde "Call girl".
Härom dagen uttryckte Pierre
Schori - en av alla dessa "Palmes pojkar" varav ingen tyvärr är särskilt lik
hans egna söner - sitt missnöje med min dramaserie om mordet på Palme som man nu
visar på TV (En pilgrims död). Enligt Schori skymde sådana beskrivningar bilden
av Palmes politiska gärning och enligt honom är det hög tid att vi alla går
vidare och slutar älta det som hände den där natten på Sveavägen för snart
trettio år sedan. Jag delar inte hans uppfattning. Ingen tänkande och kännande
människa kan göra det. För sådana som jag sammanfattar skotten på Sveavägen min
generations stora politiska trauma.
Frågetecknet om vem och
varför sitter som en spik inslagen i skallen på oss som vi i värsta fall får
leva med tills vi dör. Det var nämligen inte bara Olof Palme som dog den där
natten. Alldeles för snart kommer han att få sällskap i graven av det folkhem
som burit sådana som jag i hundra år innan han mördades.
© Leif GW Persson
|