När din värsta mardröm besannas
Expressen, 26 januari 2014
Lars Fimmerstad är 68 år gammal. Numera pensionerad
journalist och kåsör vid Svenska Dagbladet. Strax före klockan fyra på
morgonen, natten mellan onsdag och torsdag den tionde oktober förra året,
kommer han att få sina värsta mardrömmar i livet besannade. Lars är på besök
hemma hos sin gamla mamma, 91 år, som bor i ett större trähus utanför
Töreboda i Västergötland. Han ligger i ett rum på vinden och sover när han
plötsligt väcks av att det står en vilt främmande man i hans rum som kräver
att få hans pengar. Dessutom är villig att döda honom om han inte gör som
han säger.
Lars ger honom sin plånbok, bönar och ber om att
mannen måste besinna sig, lyckas få ut honom ur rummet, kämpar för att hålla
igen dörren och trots att gärningsmannen skär honom i armen genom
dörrspringan lyckas han ringa till SOS Alarm på sin mobiltelefon. Det
samtalet kommer in 03.53.55 och efter en minut kopplas han vidare till
polisen. Lars berättar vad som sker i detta nu. Oron för sin mamma som
ligger på bottenvåningen och sover, talar om var han befinner sig och att
han måste ha hjälp omedelbart. På rösten låter han helt nykter, tydligt
pressad men något så när samlad med tanke på det som sker, och det polisiära
uppdraget är i det här läget mycket enkelt.
Att snabbt ställa diagnos på händelsen, hålla
samtalet vid liv, stötta den som ringer, samla in fortlöpande information
och se till att polis kommer till platsen så fort som möjligt. Den ansvarige
polismannen gör ingenting av detta. Istället börjar han ställa helt
ovidkommande frågor och efter en och en halv minut så bryts samtalet. Efter
ytterligare åtta minuter (klockan 04.04.47) lyckas Lars på nytt få kontakt
med polisens larmcentral och en minut senare ser man så till att äntligen
skicka den polispatrull som redan skulle ha varit på plats för att kunna
hjälpa Lars och hans mamma. Om nu polisen hade skött sitt jobb, vill säga,
och för Lars har hans mardröm bara börjat.
Under de närmsta minuterna ställer den ansvarige
polismannen nya idiotfrågor, ifrågasätter Lars mentala hälsa och när Lars
berättar att gärningsmannen tydligen använt mellantiden till att tända eld
på huset får han till sist rådet att hoppa ut genom fönstret. Att ringa
brandkåren tycks man däremot inte ha tänkt på och först 26 minuter efter det
första larmet är polisen på plats. Så dags är det heller ingen konst att se
vart man ska eftersom huset brinner som en vårdkase.
Det är också den första patrullen på plats som ringer
efter brandkåren, ser till att Lars kan rädda sig ut från sitt vindsrum och
griper gärningsmannen på platsen. Några timmar senare har man facit. Huset
har brunnit ner till grunden, inte ens skorstensstocken finns kvar. Man har
också hittat Lars gamla mamma. Mördad, knivhuggen, misshandlad och för
säkerhets skull sönderbränd vilket gör att man inte kan fastställa när hon
dödades och om Lars första samtal hade kunnat rädda livet på henne om
polisen hade kommit dit en kvart tidigare.
Kvar finns det juridiska resultatet och ett saldo i
sak, ett mord på en drygt nittioårig kvinna, ett mordförsök på hennes
68-årige son, en grov mordbrand, en gärningsman som skickats vidare till en
stor rättspsykiatrisk undersökning. Plus en jubelidiot som av helt
obegripliga skäl tydligen jobbar på polisens larmcentral i Göteborg på ett
av de viktigaste jobben som överhuvudtaget finns inom den operativa
polisverksamheten. Tyvärr var det också han som fick ta emot ett av de
allvarligaste larmanropen som gjordes till polisen här i landet under hela
förra året.
Värst av allt. Varför är jag inte förvånad?
© Leif GW
Persson
|