Lars Fimmerstad är 68 år gammal. Numera pensionerad journalist och kåsör vid Svenska Dagbladet. Strax före klockan fyra på morgonen, natten mellan onsdag och torsdag den tionde oktober förra året, kommer han att få sina värsta mardrömmar i livet besannade. Lars är på besök hemma hos sin gamla mamma, 91 år, som bor i ett större trähus utanför Töreboda i Västergötland. Han ligger i ett rum på vinden och sover när han plötsligt väcks av att det står en vilt främmande man i hans rum som kräver att få hans pengar. Dessutom är villig att döda honom om han inte gör som han säger.

Lars ger honom sin plånbok, bönar och ber om att mannen måste besinna sig, lyckas få ut honom ur rummet, kämpar för att hålla igen dörren och trots att gärningsmannen skär honom i armen genom dörrspringan lyckas han ringa till SOS Alarm på sin mobiltelefon. Det samtalet kommer in 03.53.55 och efter en minut kopplas han vidare till polisen. Lars berättar vad som sker i detta nu. Oron för sin mamma som ligger på bottenvåningen och sover, talar om var han befinner sig och att han måste ha hjälp omedelbart. På rösten låter han helt nykter, tydligt pressad men något så när samlad med tanke på det som sker, och det polisiära uppdraget är i det här läget mycket enkelt.

Att snabbt ställa diagnos på händelsen, hålla samtalet vid liv, stötta den som ringer, samla in fortlöpande information och se till att polis kommer till platsen så fort som möjligt. Den ansvarige polismannen gör ingenting av detta. Istället börjar han ställa helt ovidkommande frågor och efter en och en halv minut så bryts samtalet. Efter ytterligare åtta minuter (klockan 04.04.47) lyckas Lars på nytt få kontakt med polisens larmcentral och en minut senare ser man så till att äntligen skicka den polispatrull som redan skulle ha varit på plats för att kunna hjälpa Lars och hans mamma. Om nu polisen hade skött sitt jobb, vill säga, och för Lars har hans mardröm bara börjat.

Under de närmsta minuterna ställer den ansvarige polismannen nya idiotfrågor, ifrågasätter Lars mentala hälsa och när Lars berättar att gärningsmannen tydligen använt mellantiden till att tända eld på huset får han till sist rådet att hoppa ut genom fönstret. Att ringa brandkåren tycks man däremot inte ha tänkt på och först 26 minuter efter det första larmet är polisen på plats. Så dags är det heller ingen konst att se vart man ska eftersom huset brinner som en vårdkase.

Det är också den första patrullen på plats som ringer efter brandkåren, ser till att Lars kan rädda sig ut från sitt vindsrum och griper gärningsmannen på platsen. Några timmar senare har man facit. Huset har brunnit ner till grunden, inte ens skorstensstocken finns kvar. Man har också hittat Lars gamla mamma. Mördad, knivhuggen, misshandlad och för säkerhets skull sönderbränd vilket gör att man inte kan fastställa när hon dödades och om Lars första samtal hade kunnat rädda livet på henne om polisen hade kommit dit en kvart tidigare.

Kvar finns det juridiska resultatet och ett saldo i sak, ett mord på en drygt nittioårig kvinna, ett mordförsök på hennes 68-årige son, en grov mordbrand, en gärningsman som skickats vidare till en stor rättspsykiatrisk undersökning. Plus en jubelidiot som av helt obegripliga skäl tydligen jobbar på polisens larmcentral i Göteborg på ett av de viktigaste jobben som överhuvudtaget finns inom den operativa polisverksamheten. Tyvärr var det också han som fick ta emot ett av de allvarligaste larmanropen som gjordes till polisen här i landet under hela förra året.

Värst av allt. Varför är jag inte förvånad?

© Leif GW Persson