 |
En välsignad vecka
Expressen, 26 februari 2012
Det har varit en välsignad
vecka, tillika en lång vecka. Redan för åtta dagar sedan så förlöste Björn
Ranelid det svenska folket i en rent andlig mening genom att gå direkt till
finalen i Melodifestivalen och vem av oss alla kan vara bättre ägnad för det
uppdraget än just han. I såväl en yttre som en inre mening förkroppsligar
nämligen Ranelid det som är Melodifestivalens bärande tanke och levande idé. Det
är Björn som äntligen har gett Festivalen ett ansikte, helt enkelt. Ett ansikte
med blonderat hår, skinande av brunkräm och med tänder vita, som det vitaste
porslin. Komplett med guldkedja runt den magra halsen, ett rörelsemönster som en
påtänd tonåring och en utstyrsel i övrigt som skulle göra Dame Edna grön av
avund och stel av åtrå.
I den tid där vi numera lever
tror jag att Björn Ranelid kan bli hur stor som helst. Kanske lika stor som
Snoddas och Jokkmokks-Jokke i förening och av delvis samma skäl. Det som
återstår att göra är närmast detaljer. Lite enkla sångövningar för att nå
Snoddas tonträff, variationsrikedom och breda register i den rent vokala delen.
Kanske även att han slipar lite mer på sina texter, hittar några fungerande rim
till exempel, når hela vägen fram, så att säga, ända fram till Gulli-Gullan,
Ko-Ko, som en gök, jag bjuder dig två rum och kök... Allt det väsentliga har han
ju redan och som så ofta förr har han säkert fått även den Gåvan av Gud.
Melodifestivalen kräver en Narkissos som kan svänga i takt med tidens musik och
precis som sin föregångare har han givetvis aldrig ägnat en tanke åt hur han
hamnade i det sammanhanget. Bilden i spegeln är den verklighet i vilken han
lever och för honom är det gott nog.
Som om inte detta räckte och
blev över så har vi också fått vara med om en vanlig bokstavlig förlossning som
rört vid Allas Våra Hjärtan. I torsdags morse fick vi en ny liten Prinsessa och
sedan några dagar tillbaka lever även våra media i ett rojalistiskt lyckorus.
Att samma media ägnat det dryga året innan åt att ta heder och ära av det lilla
flickebarnets mormor och morfar har man redan glömt och förlåtit sig själva. Det
är en dålig historia och just nu är det inte tid att berätta den igen. Bäst i
mediaklassen är man som så ofta förr på den största kvällstidningen. Den
Kungliga Nedkomsten ägnas en hel bilaga, chefredaktören bjuder personalen på
Prinsesstårta täckt med rosa marsipan och även redaktionens moraliska samvete,
den kvinnliga kulturchefen, gör självfallet sin plikt. Gratulerar barnets
föräldrar på sedvanligt sätt, som man ju skall göra med alla föräldrar oavsett
börd eller belastning, nöjer sig samtidigt med en ynka sked av tårtan för att på
tillbörligt vis markera avstånd, och övergår därefter till att låta precis som
hon alltid gör i den roll hon sedan länge spelar.
I en moralisk mening lika
förutsägbar som Räknenissarnas Guldmyntfot och vem bryr sig längre om att "Mig
äger ingen"? Det var länge sedan man trodde på sådant. Verkligheten är en sak -
den verklighet som vi ytterst lever i oavsett om vi vill eller inte - medan
beskrivningen av verkligheten numera och allt oftare är en annan och den enkla
frågan är hur mycket av den senare som vi tål innan den tar kål på oss alla
genom att vända våra blickar från det som faktiskt avgör våra liv.
Som tröst någon gång är det
väl helt i sin ordning. Ungefär som Stig Dagerman skriver: att "en dag om året
borde alla låtsas/ att döden vilar i ett vitt schatull/inga stora illusioner
krossas/och ingen skjuts för fyra dollars skull..." En dag om året har vi alla
råd att låtsas, till och med rätt att göra det och om inte annat för att lindra
våra plågor när livet ter sig orättvist och svårt, men inte alla dagar för då
kommer vi att tappa greppet om oss själva och våra liv.
Alldeles
oavsett hur många Björn Ranelid och nyfödda små Prinsessor som beskrivningen av
samma liv erbjuder oss i stället.
© Leif GW
Persson
| 
|
|
|