Att göra det obegripliga begripligt
Expressen, 26 april 2015
När en man i ens närhet plötsligt börjar bete sig obegripligt kommer hans vänner och bekanta att föra fram olika förklaringar som gör att det nya beteendet ändå blir möjligt att förstå. Ett mänskligt uttryck för att man bryr sig om den som det hela handlar om.
Personerna i Göran Lambertz omgivning tycks alla ha anslutit sig till en och samma beskrivning. Deras gamle vän och bekant Göran har helt enkelt blivit galen och till stöd för hans hävdade vansinne anförs de vanliga orsakerna. Ingen av dem positiv, särskilt medkännande, minst av allt smickrande.
Själv delar jag inte deras uppfattning. Jag tror till och med att det kan finnas ett rationellt skäl till det personliga sammanbrott som vi blivit vittne till.
Göran Lambertz tog aldrig del i den rättsprocess mot Thomas Quick som utgör grunden för detta. Den avslutas redan 2002. Fyra år innan den dåvarande justitiekanslern Lambertz åtar sig att granska en anmälan mot de personer som påstås bära det direkta ansvaret för det som i dag, och med rätta, betecknas som den största skandalen i svensk rättshistoria.
Kritiken mot Lambertz handlar om det sätt på vilket han senare försvarat det som hade hänt. Att ingen av de ansvariga skulle ha brustit i sin tjänsteutövning utan tvärtom skött sig på ett närmast förtjänstfullt sätt.
En slutsats som han kommit fram till efter personliga och privata kontakter med de personer som han skulle ha granskat. Det faktum att Thomas Quick numera är frikänd lämnar honom också kall. I den värld där Lambertz lever är han skyldig ändå.
Med tanke på att han numera är justitieråd och medlem av Högsta domstolen, och att ett sådant påstående direkt strider mot vår grundlag, blir i vart fall tesen om hans egen galenskap begriplig.
Själv tror jag att det ursprungligen handlar om ett försök att rättfärdiga det beslut som han tog som Justitiekansler 2006. Det är allt det där andra som händer runtomkring honom som tippar honom över kanten och gör honom obegriplig för alla tänkande och kännande människor.
Fram till slutet av 2006 lever Göran Lambertz ett både framgångsrikt och – i vart fall inför offentligheten – anständigt liv. Under de senaste tio åren har han ägnat sig åt att försöka sopa undan skärvorna av det som blev kvar. Nu senast genom att skriva en bok om sin syn på den rättssak som handlar om Thomas Quick (Quickologi, Fri Tanke Förlag, 2012).
Ibland beskrivs böcker som upphovsmannens litterära och intellektuella testamente. I det här fallet handlar det snarare om en personlig konkursförklaring.
Ett hopkok på rena fantasier och ett urval av fakta som i bästa fall inte har med saken att göra. Om resonemang som bärs av en logik som är både obegriplig och omöjlig att beskriva. Om en författare som försöker driva sin sak genom att ta heder och ära av sina meningsmotståndare men bara lyckas råna sig själv. På sin heder, sin ära, sin anständighet, sin medkänsla och sitt förstånd.
Sett till konsekvenserna av det som Göran Lambertz har gjort mot sig själv och mot andra blir han bara begriplig genom att beskrivas som galen.
Visst. Det är lätt att hamna i saker som det är betydligt svårare att ta sig ur.
© Leif GW Persson
|