Fyrtio år senare ber jag om ursäktExpressen, 25 augusti 2013


I förrgår var det fyrtio år sedan Norrmalmstorgsdramat inträffade. Strax efter klockan tio på torsdagen den 23 augusti 1973 klev en maskerad man in på Kreditbankens kontor vid Norrmalmstorg i Stockholm. Han medförde både kpist och sprängdeg och han inledde det hela med att avlossa en salva rakt upp i taket innan han tog tre kvinnor och en man ur bankpersonalen som gisslan. Dramat har just tagit sin början och det kommer att pågå i mer än fem dygn, fram till tisdag kväll den 28 augusti, då polisen äntligen kan befria gisslan ur bankvalvet där de hållits fångna.

 

Redan efter en kvart, och lite ytterligare skottlossning, har polisen etablerat kontakt med styckets skurk som på knagglig engelska inleder förhandlingarna med att presentera sina krav. Han vill ha tre miljoner i svensk och utländsk valuta, en fulltankad Ford Mustang inför den fortsatta resan söderut och två pistoler för att underlätta samma resa. Sist men inte minst vill han ha sällskap med landets vid den här tiden mest kände brottsling, Clark Olofsson, som avtjänar ett längre fängelsestraff på anstalten i Norrköping.

 

Det kommer att dröja tre dygn innan polisen identifierar honom. Han heter Jan-Erik Olsson, 32. En enkel småskurk från Skåne, gammal kåkfarare och en högst ytlig bekant till legenden Olofsson som inte hade en aning om Olssons planer på att frita honom. Det senare hindrar dock inte regeringen, och den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, från att gå den okände gisslantagaren till mötes. Redan på torsdag eftermiddag leder polisen in Olofsson i banken för att hålla Olsson sällskap och i en statsrättslig och juridisk mening är detta ett av de märkligaste och mest olagliga beslut som en svensk regering har fattat om en enskild person.

 

När allt detta tar sin början befinner jag mig i Skåne sextio mil från händelsernas centrum. När jag får jag reda på vad som har hänt ringer jag omgående till min närmaste chef vid rikspolisstyrelsen, Esbjörn Esbjörnsson, som är landets högste kriminalpolis och bland annat chef för Rikskriminalen. Esbjörnsson är visserligen tjugo är äldre än jag men vi trivs väl i varandras sällskap vilket underlättas av att vi var för sig, tillsammans och i allt väsentligt, saknar omdöme. Skall man bekämpa brott kan man inte ranta runt med en lagbok under armen, om den saken är vi rörande överens, och just nu är det en helt annan fråga som står överst på vår gemensamma agenda. Att ta reda på vem den okände gärningsmannen är. "Vi måste lägga örat mot rälsen. Om du lyssnar med dina gubbar så ska jag prata med mina", konstaterar Esbjörnsson.

 

Sagt och gjort. Efter några timmars bluddrande på telefon med diverse kriminella kontakter så har vi - var och en på sin kant - kommit fram till samme man och mer rätt än så kan man ju inte ha. Han heter Kaj "Kajan", Hansson, medlem av svenska rånarsocieteten, kompis till Olofsson och praktiskt nog på rymmen. Och hade vi inte haft tur som två tokiga kunde vi mycket väl blivit den avgörande orsaken till att Kajans sjuttonårige bror hade fått skallen avskjuten. Kajans lillebror tvångsrekryteras av polisen i Skåne, fraktas upp till Stockholm och skickas in i banklokalen för att prata förstånd med sin äldre bror. "Ge upp Kajan, du måste ge upp och komma ut", ropar lillebror och eftersom Janne Olsson i valvet djupt där nere inte har en susning om vad han pratar om så svarar han med ännu en skottsalva som lyckligtvis missar sitt mål.

 

Ett par dagar senare vet vi varför. Då har en släkting till Olsson identifierat honom efter att ha känt igen hans röst när han intervjuats på radion. Fyrtio år senare får jag så tillfälle att framföra mina ursäkter till en helt oskyldig ung man som jag sånär kunde ha tagit livet av. Men det är en annan historia.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor