Omöjligt att veta vad blåögdhet kan dölja Expressen, 24 mars 2013 På senare tid har jag anfäktats av grubblerier av en merendels existentiell natur. Eftersom de samtidigt är inspirerade av iakttagelser i tiden - och ofta nog sådant som jag bara läst i tidningen - så talar detta starkt emot att det skulle vara fråga om ens det inledande skedet av en mer betydande filosofisk gärning. Jag skall ge ett exempel så ni förstår vad jag menar. I veckan som gick har migrationsminister Tobias Billström blivit beskylld för att vara rasist och skälen till detta är att han uttryckt sig på ett politiskt olämpligt sätt. Dels har han diskuterat vår invandringspolitik i termer av "volym" och "kvoter", dels hävdat att det inte är "blonda och blåögda kvinnor i medelåldern" som hjälper papperslösa flyktingar att gömma sig för polisen utan i stället personer som vad deras bakgrund och yttre beträffar är betydligt mer lika dem som de hjälper att hålla sig undan. Vad vår flyktingpolitik handlar om - i allt väsentligt sett till antalet flyktingar och rent konkret om vi betraktar den enskilde flyktingen - är ett antal människor som antingen har flytt för sina liv eller bara tvingats flytta för att kunna försörja sig och överleva genom eget arbete. I en mänsklig och moralisk mening, och med tanke på slutresultatet, är det naturligtvis svårt att begripa att man tillmäter skillnaden mellan att bli mördad, torterad och våldtagen eller bara svälta, frysa ihjäl, eller dö av en vanlig förkylning, en så pass avgörande betydelse. Skulle det vara ädlare att bli mördad än att bara dö av svält? Lika intressant blir det naturligtvis när vi kommer till den stora gruppen av invandrare som sökt sig till Sverige för att de vill leva ett bättre och mer anständigt liv. Sökt sig hit av samma orsaker som gjorde att en fjärdedel av Sveriges befolkning valde att utvandra till USA för hundra år sedan. Som våra egna ekonomiska flyktingar, Kristina och Karl-Oskar, vanligtvis rent patrask i sammanhang som detta men samtidigt fredade från alla jämförelser med Sahra och Hassan i den tid där vi nu lever. Skälen till detta är inte alldeles enkla att förstå. Att vi undviker att diskutera motiven för den svenska utvandringen i moraliska termer är också ett sätt att undvika existentiella problem. Samma slags teknik som Tobias Billström använder sig av när han väljer att prata om människor av kött och blod med ord som "volym" och "kvoter". Människor som Billström pratar tyvärr ofta på det viset. I bästa fall för att klara av ett arbete som de upplever som svårt eller till och med plågsamt. I värsta fall för att det är något som de har lärt sig på en kurs om hur man hanterar media och kan slänga ur sig helt oreflekterat. Nog om detta. Vad gäller Billströms uttalande om vilka som gömmer flyktingar har jag främst två sakliga invändningar. I det vackra Sörmland där jag numera tillbringar goda delar av min tid känner jag till ett flertal blonda och blåögda kvinnor som är flitigt verksamma med att hjälpa flyktingar i så väl stort som smått och med ett par av dem är det till och med så illa att de finns införda i Riddarhuskalendern och i den meningen är höjda över varje Billströmskt ifrågasättande. För att ytterligare komplicera det hela så är de nyss nämnda i gott sällskap med ett betydligt större antal vanliga väletablerade svenska medborgare som oavsett hårfärg och kön intagit samma ståndpunkt. Om nu Billströms uttalande var tänkt som ett tips till de poliser som i en rent praktisk mening bär ansvaret för de efterforskande åtgärderna så vilar det alltså på en bräcklig empirisk grund. Tyvärr är det inte så enkelt att det enbart handlar om svartingar som gömmer andra svartingar och därmed försvårar det spaningsarbete som måste ske efter mörkrets inbrott. Det är betydligt svårare än så eftersom den övertygelse som lever i våra huvuden inte enkelt låter sig avläsas i vårt yttre. © Leif GW Persson
|