Bortom varje rimligt tvivel? Expressen, 24 februari 2013

 

Under julhelgen 2011 mördades en ung man i Uppsala och i november förra året dömde tingsrätten en annan ung man mot sitt nekande till sexton års fängelse för mord. Domen överklagades och under de senaste fjorton dagarna har jag följt rättegången vid Svea hovrätt. Fallet belyser flera av de juridiska och praktiska svårigheter som allt oftare tycks prägla den rättsliga handläggningen av även mycket grova brott. Tyvärr har den här gärningen också många av de yttre kännetecken som är mer ägnade åt att befordra våra fördomar än vårt kritiska sinnelag och det objektiva sökandet efter den juridiska sanning som i det ideala fallet är densamma som den faktiska sanningen.

 

Den 22-årige gärningsmannen är känd för att vara en kaxig typ men hans tidigare brottsbelastning är inte särskilt märkvärdig. Hans två år äldre offer är i det avseendet betydligt mer kvalificerad. De känner givetvis varandra sedan tidigare, de påstås tillhöra olika gäng i staden, de har båda invandrarbakgrund och polisen tycks tidigt ha bestämt sig för hur det hela har gått till och vem som är den skyldige. Några timmar före mordet har de stött ihop ute på staden och tjafsat med varandra. Därefter skulle gärningsmannen åkt och hämtat en revolver, sökt upp offret och hämnats för det tidigare bråket genom att skjuta honom. Efter mordet har han betett sig misstänkt och försvunnit utomlands. Själv säger han att han känt sig oskyldigt utpekad, blivit rädd och stuckit i väg för att inte bli mördad för något som han inte har gjort.

 

Mordet är en ren avrättning. Offret skjuts med tre skott. Det första träffar i bröstet och när han ligger på golvet böjer sig gärningsmannen fram och skjuter två kulor genom huvudet på honom. Det hela inträffar vid femtiden på morgonen i en lägenhet i centrala Uppsala som innehas av en bekant till offret. Strax innan det händer har hon och en väninna till henne plötsligt lämnat lägenheten för att åka till en sen fest i närheten och när de återvänder knappt en timme senare är mordet redan ett faktum. Kvar på brottsplatsen finns en tredje ung kvinna, åklagarens enda vittne till brottet och den enda bevisningen värd namnet för en fällande dom. Förutsatt att det hon nu berättat är sant.

 

Enligt vittnet ringer det på dörren, offret öppnar, en maskerad gärningsman kliver in i hallen, går direkt fram till offret, skjuter honom, hotar vittnet genom att trycka revolverpipan mot hennes ansikte, lämnar lägenheten och försvinner ut. Vittnet är hörd sammanlagt sju gånger och berättar olika historier varje gång. Vid det fjärde förhöret får hon träffa en hypnotisör, hon får berätta om sina drömmar och med hjälp av hypnosen känner hon plötsligt igen den maskerade gärningsmannen. Den som alla hennes bekanta redan pratar om.

 

Huruvida bevisvärdet i detta är bortom varje rimligt tvivel kan man naturligtvis ha olika uppfattning om. Mitt eget problem är svårare än så. Dels tycks den dömde gärningsmannen ha alibi för tiden då brottet begås, dels strider vittnets berättelse på avgörande punkter mot den tekniska bevisning som polisen säkrat i samband med sin egen brottsplatsundersökning, dels, och värst av allt, finns det mycket som talar för en helt annan gärningsbeskrivning.

 

Allt detta har dock åklagaren av för mig okända skäl - valt att bortse ifrån. Oavsett vilket så rimmar det mycket illa med objektivitetsregeln i Rättegångsbalken enligt vilken man är skyldig att även ta till vara de omständigheter och bevis som talar till den misstänktes förmån. Vem som nu skulle bry sig just den här gången? När det bara handlar om två vanliga växelmynt i Rättvisans Tjänst. Om en blatte ut och en blatte in som en av mina före detta arbetskamrater sammanfattade det aktuella ärendet.

 

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor