Bortom varje rimligt tvivel?
Expressen, 24 februari 2013
Under julhelgen
2011 mördades en ung man i Uppsala och i november förra året dömde tingsrätten
en annan ung man mot sitt nekande till sexton års fängelse för mord. Domen
överklagades och under de senaste fjorton dagarna har jag följt rättegången vid
Svea hovrätt. Fallet belyser flera av de juridiska och praktiska svårigheter som
allt oftare tycks prägla den rättsliga handläggningen av även mycket grova
brott. Tyvärr har den här gärningen också många av de yttre kännetecken som är
mer ägnade åt att befordra våra fördomar än vårt kritiska sinnelag och det
objektiva sökandet efter den juridiska sanning som i det ideala fallet är
densamma som den faktiska sanningen.
Den 22-årige
gärningsmannen är känd för att vara en kaxig typ men hans tidigare
brottsbelastning är inte särskilt märkvärdig. Hans två år äldre offer är i det
avseendet betydligt mer kvalificerad. De känner givetvis varandra sedan
tidigare, de påstås tillhöra olika gäng i staden, de har båda invandrarbakgrund
och polisen tycks tidigt ha bestämt sig för hur det hela har gått till och vem
som är den skyldige. Några timmar före mordet har de stött ihop ute på staden
och tjafsat med varandra. Därefter skulle gärningsmannen åkt och hämtat en
revolver, sökt upp offret och hämnats för det tidigare bråket genom att skjuta
honom. Efter mordet har han betett sig misstänkt och försvunnit utomlands. Själv
säger han att han känt sig oskyldigt utpekad, blivit rädd och stuckit i väg för
att inte bli mördad för något som han inte har gjort.
Mordet är en ren
avrättning. Offret skjuts med tre skott. Det första träffar i bröstet och när
han ligger på golvet böjer sig gärningsmannen fram och skjuter två kulor genom
huvudet på honom. Det hela inträffar vid femtiden på morgonen i en lägenhet i
centrala Uppsala som innehas av en bekant till offret. Strax innan det händer
har hon och en väninna till henne plötsligt lämnat lägenheten för att åka till
en sen fest i närheten och när de återvänder knappt en timme senare är mordet
redan ett faktum. Kvar på brottsplatsen finns en tredje ung kvinna, åklagarens
enda vittne till brottet och den enda bevisningen värd namnet för en fällande
dom. Förutsatt att det hon nu berättat är sant.
Enligt vittnet
ringer det på dörren, offret öppnar, en maskerad gärningsman kliver in i hallen,
går direkt fram till offret, skjuter honom, hotar vittnet genom att trycka
revolverpipan mot hennes ansikte, lämnar lägenheten och försvinner ut. Vittnet
är hörd sammanlagt sju gånger och berättar olika historier varje gång. Vid det
fjärde förhöret får hon träffa en hypnotisör, hon får berätta om sina drömmar
och med hjälp av hypnosen känner hon plötsligt igen den maskerade
gärningsmannen. Den som alla hennes bekanta redan pratar om.
Huruvida
bevisvärdet i detta är bortom varje rimligt tvivel kan man naturligtvis ha olika
uppfattning om. Mitt eget problem är svårare än så. Dels tycks den dömde
gärningsmannen ha alibi för tiden då brottet begås, dels strider vittnets
berättelse på avgörande punkter mot den tekniska bevisning som polisen säkrat i
samband med sin egen brottsplatsundersökning, dels, och värst av allt, finns det
mycket som talar för en helt annan gärningsbeskrivning.
Allt detta har
dock åklagaren av för mig okända skäl - valt att bortse ifrån. Oavsett vilket så
rimmar det mycket illa med objektivitetsregeln i Rättegångsbalken enligt vilken
man är skyldig att även ta till vara de omständigheter och bevis som talar till
den misstänktes förmån. Vem som nu skulle bry sig just den här gången? När det
bara handlar om två vanliga växelmynt i Rättvisans Tjänst. Om en blatte ut och
en blatte in som en av mina före detta arbetskamrater sammanfattade det aktuella
ärendet.
© Leif GW
Persson
|