Den motvillige pensionären
 
Expressen, 24 augusti 2014

 

För två år sedan gick jag i pension och om drygt ett halvår fyller jag sjuttio.

Enligt vedertagen svensk praxis för pensionärer förväntas jag numera att helt inrikta mitt liv på att åldras med behag, att dutta med mina barnbarn, spela bingolotto, titta på Antikrundan, äta gräddtårta och odla min kål. Till och med ta en kvällskurs i japanska om jag nu skulle drabbas av mer intellektuella ambitioner. Fri att göra vad som helst förutsatt att jag inte ägnar mig åt vanligt hederligt arbete och det är ungefär här som jag hamnar i svårartade personliga problem.

Problemet är heller inte enbart det att jag har svårt att tänka mig ett liv utan arbete utan det är värre än så. Trots att jag blir sjuttio om sex månader har jag aldrig haft så mycket att göra som nu och jag har heller aldrig tjänat så mycket pengar som nu. För ett halvår sedan fick jag dessutom en ny höftled och är piggare än vad jag har varit på år och dar.

Mitt arbete består i att tänka, läsa, tala och skriva och de varor som jag tillverkar är artiklar, böcker, filmer och tv-serier, förhoppningsvis också att väcka en och annan tanke hos de som tar del av min produktion, och så långt som möjligt den mentala delen av verksamheten.

Det finns samtidigt en annan sida av saken som man alltför sällan pratar om. Nämligen den ekonomiska biten. Personer som jag, eller Camilla Läckberg, Liza Marklund och Jan Guillou, för att nu bara nämna tre av mina inhemska kolleger, är också levande miljardindustrier. Det som vi sysslar med i ensamheten vid våra skrivbord genererar varje år totala intäkter på flera miljarder kronor samtidigt som det skapar tusentals arbetstillfällen. Några procent av dessa pengar hamnar i våra egna fickor och några av jobben gör vi helt själva.

Jag ska förklara vad jag menar. På mitt författarbolag arbetar åtta personer. De sköter allt ifrån administration och ekonomi till den research och marknadsföring som skall till för att göra min del av det hela möjlig och lönsam. Till detta skall vi sedan lägga det hundratal personer på de olika förlag världen över som ser till att vår produktion når ut till marknaden. Samtidigt en mindre arbetsstyrka om vi jämför den med verksamheten som handlar om film och tv.

Ett exempel. I USA är man just nu i full färd med att producera en tv-serie som grundar sig på några av mina romaner. Sedan flera månader tillbaka sysselsätter den ett hundratal personer - manusförfattare, regissörer, skådespelare, teknisk personal, administratörer och marknadsförare - och innan den når ut i rutan kommer de att vara betydligt fler än så.

Bland folk i allmänhet betraktas sådana som jag - "författare" - mest som en samling insnöade nördar och en ekonomisk belastning för den skattefinansierade kultursektorn.

Tyvärr tycks det också som den "vetskapen" är särskilt uttalad bland politiker och företrädare för näringslivet. Visst, vissa författare kan varken skriva eller leva av egen kraft. Precis som det finns massvis med vanliga företag som är givna ekonomiska konkurser redan från första dagen.

Folk i allmänhet, och särskilt politiker och affärsnissar, gläds dagligen och stundligen, åt de framgångar som skapats av HM, Ikea och hela den traditionella svenska industrin med allt ifrån skiftnycklar och fogsvansar till AGA-fyrar och strålkanoner, men i det sammanhanget skulle ingen av dem ägna en tanke åt sådana som Läckberg, Marklund, Guillou eller Leif GW Persson. För att bara nämna fyra av oss.

Kanske hög tid att skita i prosan och tänka på pengarna? Om det nu är "kreativitet och entreprenörskap" som ni vill prata om.

 

© Leif GW Persson

 



Tillbaka
> Alla krönikor