Jag är köttätare, villig att bära mitt ansvar
 
Expressen, 23 oktober 2016

Den andra måndagen i oktober inleder man av tradition den mellan- och sydsvenska älgjakten och för några hundra tusen svenskar i den södra halvan av landet är detta inte vilken dag som helst trots att den numera huvudsakligen handlar om andra vilt än älg.

Själv jagar jag oftast i Sörmland för där ligger gården där jag helst bor så fort jag kan välja bort vardagens förpliktelser och det viktigaste enskilda skälet till mitt val är just jakten. Nere på gården finns gott om kron- och dovvilt, hyggligt med rådjur, alldeles för många vildsvin och numera nästan inga älgar.

Under det tidiga åttiotalet sköt man på samma gård tjugofem älgar på premiärdagen. I dag handlar det om några stycken per år. Sedan jag flyttade dit för drygt tio år sedan har jag fällt ett dussin vilket är långt under det genomsnitt som jag sköt varje år under åttiotalet. I stället jagar vi hjort och vildsvin, rådjur och ett och annat mufflonfår som tagit sig hela vägen från Medelhavet upp till den kalla Norden.
Fast inte utan mänsklig hjälp givetvis. Först har de hamnat i olika vilthägn och för fyrtio år sedan - enligt den vedertagna historien som berättas bland sörmländska jägare - så rymde de första av dem från ett hägn utanför Trosa. Fast inte mig emot.

På premiärdagens morgon under detta års älgjakt är en mufflon det första skjutbara vilt som dyker upp på mitt pass. En rejäl bagge i makligt trav över gärdet framför mitt skjuttorn och skottet när det är som bäst. Det där som dödar ditt byte i samma ögonblick som det slår genom dess kropp. Jag har inga problem med det. Jag är köttätare, villig att bära mitt ansvar för det jag äter och inte bara lämna över det till landets slakterifabriker där miljontals djur, biffkor, grisar, får, gäss och höns, varje år får sätta livet till under helt andra villkor.

Första gångerna jag deltog i älgjakt var för en mansålder sedan när jag som liten gosse brukade få följa med min pappa och andra manliga medlemmar av min stora släkt, från Lappland i norr till Bergslagen och Sörmland i söder. Män som hade sina rötter i skogen, jorden och hantverket. Som försörjde sig med sina egna händer medan de i huvudet räknade dagarna till nästa års älgjaktpremiär.

Pappa och jag som sitter där på varsin stubbe medan vi kikar ut över den vanliga norrländska blötmyren. I pappas ryggsäck har vi vår rejäla matsäck med både smörgåsar, Kalles kaviar, kokta ägg och en hel falukorv som vi kan grilla på brasan på vårt pass. Dessutom varsin termos med kaffe till pappa och mjölkchoklad till mig. Det är där som vi tillbringar vår dag och trots att det inte händer ett dugg så är det olidligt spännande. Bäst är det när pappa skall ta en tupplur efter lunchen och överlåter viltspaningen åt mig.

Dessutom kan jag få hålla hans bössa om jag lovar att inte pilla på vare sig säkringen eller avtryckaren. När Storoxen dyker upp skall jag bara väcka pappa så kommer han att ta över det praktiska medan jag tittar på och lär mig tills jag vuxit mig lång nog att skjuta mina egna älgar.

Jag lovar, vi tar i hand på saken, och från alla dagar som jag sitter där, vaksam som en hök och obetydligt större, medan pappa snusar på sin granrisbädd, så är det två saker som jag med säkerhet minns. Att jag aldrig såg en älg och att jag aldrig tidigare upplevt en sådan närvaro i det liv som passerade just då.
Sedan vaknar pappa, han täljer en sälgpipa åt mig medan han berättar historier om släktens alla Stora Jägare. Fast själv har han inte skjutit så mycket. En gång hade han visserligen fällt en diger tjur hemma i Bergslagen men den hade skenat rakt ut i ett kärr innan den dog och sedan hade det varit ett rent elände innan man fått upp den på torra land. – Jag tycker att det är trevligt att bara titta på dem, säger pappa. Och att du och jag kan sitta här och språka i lugn och ro.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor