Jag vägrar att sluta jobba
Expressen, 23 oktober 2011
Dagen
med stort P närmar sig med stormsteg. P som i pension och pensionär, P som i
punkt och slut på ett arbetsliv som i mitt fall varat ett drygt halvsekel och
hela tiden skänkt innehåll och mening åt mitt liv. Alldeles oavsett vad jag
sysslat med för övrigt. Hela vägen från mina första sommarjobb för drygt femtio
år sedan - då jag diskade och bar väskor på Hotell Domus - fram till de sista
tjugo åren som professor vid rikspolisstyrelsen.
Om exakt
hundratrettionio dagar så är det slut. Den 12 mars nästa år blir jag 67 år och
enligt gällande lagstiftning är det hög tid att jag lutar mig tillbaka och ägnar
återstoden av mitt liv åt att koppla av. Det kommer inte att bli någon lätt
uppgift eftersom jag inte har en blek aning om hur man bär sig åt och det blir
knappast bättre av att när jag räknat bort innestående semester och alla helger
så återstår bara sextio arbetsdagar. Det senare är också den enkla förklaringen
till att jag aldrig haft så mycket att göra som nu. Drygt tjugo år på samma jobb
och åtskilligt som blivit liggande men ändå måste klaras av innan det är dags
att ta upp årorna.
Lätt
blir det inte och av det skälet har jag i veckan som gick inlett min träning
till fullvärdig pensionär. Jag ägnade således en hel dag åt att inte arbeta med
sådant som jag arbetat med under hela mitt vuxna liv. Jag vaknade som vanligt
vid femtiden, läste morgontidningarna, åt frukost och redan klockan sju var jag
klar att starta inskolningen i mitt nya liv. Under förmiddagen ägnade jag mig åt
att förbereda dagens middag, givetvis i form av ett så kallat långkok på rimmad
fläsklägg och hemlagat rotmos, vilket inklusive dukning var avklarat strax före
lunch. Sex timmar kvar till middagen med hustrun, drygt tolv till sänggåendet
och vad gör jag nu? I brist på egna idéer åkte jag ner till Ica i Stjärnhov för
att se vad traktens pensionärsförening och deras anslagstavla hade att erbjuda
en sådan som jag under återstoden av hans dagar. Det var det vanliga utbudet av
bingo, allsång, handarbete och seniordans, och det var också då jag bestämde
mig. Jag vägrar att sluta jobba och skulle jag nekas den rätten föredrar jag
ättestupan framför bingon och det som räddade resten av denna ohyggliga dag av
pensionärsträning var brevet från Lena, 65, som låg i min brevlåda.
Lena har
jobbat heltid som undersköterska inom vården under 45 år och nu i november skall
hon gå i pension. Då får hon hela 10 000 i månaden att leva på, vilket ganska
jämnt täcker hennes utgifter för hyra, mat, kläder, telefon och övrig livets
nödtorft. Problemet är att hon också har ett lån på drygt 300 000 kronor som hon
måste betala räntor och amorteringar på och det klarar hon inte. Ett sådant där
lån som hundratusentals hyggliga och strävsamma människor dragit på sig under
ett långt arbetsliv. Inte för att de knarkat upp pengarna, eller ens levt i sus
och dus, utan bara för att de velat ha en hygglig bostad och sett till att de
egna barnen fått en bra start i livet. Det är inget gnällbrev, definitivt inget
tiggarbrev. Däremot andas det en stark besvikelse över våra politikers insatser
och hennes jämförelser med de ekonomiska villkor som alldeles för många av dem
gett sig själva, är drabbande.
Det
finns hundratusental s sådana som Lena som helt enkelt inte orkar jobba längre.
Som har "slitit färdigt" i ordets rent bokstavliga innebörd. Så finns det
hundratusentals sådana som jag som inte kan tänka sig ett liv utan arbete av det
enkla skälet att det som vi jobbat med inte har tröttat ut oss på det sättet.
Hög tid att våra politiker gör rätt för sig och åstadkommer en rimlig fördelning
av våra ålderspensioner. I stället för att tacka av Lena genom att förvandla
henne till ett vanligt fattighjon och mig genom att ta ifrån mig meningen med
mitt liv. Ska det vara så svårt att fatta?
© Leif GW
Persson
|