Det spökar i mitt hus
 

Huset där vi bor är också precis lagom stort för att göra allt detta möjligt. Ett vackert gammalt stenhus som ritades och uppfördes för mer än två hundra år sedan av en vid den tiden mycket känd arkitekt för att användas som inspektorsbostad på det herresäte där huset ligger. När hustrun och jag kom dit hade det stått tomt i drygt sextio år men efter en omsorgsfull renovering till ursprungligt skick - och utan att vi för den skull behövde ha utedass inomhus - blev det en högst komfortabel bostad som också döptes om från Inspektorsbostaden till Professorsvillan för att markera inträdet i en ny tid under ny egid.

Det visade sig också vara ett hus som hade andra kvaliteter utöver de här nyss nämnda och av det mest oväntade slag. Det är nämligen så att det spökar i huset och givetvis var det jag som först upptäckte att det inte bara var hustrun och jag som bodde där utan även ett spöke från en sedan länge förgången tid, den siste inspektorns gamla hushållerska som enligt folkbokföringen skulle ha lämnat det jordiska för långt mer än ett halvsekel sedan och som spöke betraktad kan man svårligen önska sig bättre än henne.

Inga nattliga rasslanden med kedjor, kvävda ångestskrik eller ens det frasande ljudet när någon smyger omkring iförd fotsida kläder, alls icke så, utan det som gjorde mig medveten om hennes existens var att jag vid återkommande tillfällen och mitt i natten vaknade av den himmelska doften av stekt fläsk med bruna bönor som hon tillagat åt sin nye husbonde och hur hon kunde veta att just denna rätt står högst upp på även min kulinariska agenda kan förmodligen bara ett präktigt gammalt sörmländskt Hushållerskaspöke ge svar på.

Naturligtvis var det förhållandet att jag numera delade hus med ett spöke inte helt oproblematisk i en rent intellektuell mening. Inte för en sådan som jag som ägnat hela mitt liv åt traditionell vetenskaplig forskning, grundad på "tillräckligt säkra" empiriska iakttagelser vilka fått bära den vittnesbörd som jag sedan analyserat enligt vedertaget logiskt tänkande i god anglo-sachsisk tradition. Detta samtidigt som jag - i kraft av det just sagda - givetvis med förakt avvisat minsta tillstymmelse till utomjordiska fenomen, hinsides meddelanden, vanliga varsel och rena obegripligheter av det där slaget som numera är legio i ett växande antal tv-program och reportage i populärpressen.

Kort sagt så hamnade jag i beråd och jag sökte därför hjälp av min närmsta granne och gode vän, den åttonde Hertigen, vars familj sedan begynnelsen har bott på det Frälsegods där huset ligger. Visserligen en ung man men samtidigt historiskt beläst, med ett öppet sinnelag och högst betydande kunskaper om spöken på sörmländska slott och herrgårdar i allmänhet och på den egna egendomen i synnerhet. Sammanfattningsvis väl insatt i sakfrågan och rätt man att fråga. Han förklarade att det var den siste inspektorns gamla hushållerska som hade återvänt för att på bästa sätt ta hand om mig och hustrun.

På det närbelägna slottet där han själv bodde fanns för övrigt ett flertal spöken varav långt ifrån alla var lika angenäma som min hushållerska men eftersom detta var hans problem och inte mitt avsåg han inte att gå närmare in på den saken. "Livet på landet är både gott och spännande förutsatt att man bor i rätt hus", konstaterade han, och själv är jag den förste att instämma. Det goda livet på landet som dessutom kan bjuda på en och annan utomjordisk överraskning.

© Leif GW Persson