Jag var övertygad om att jag skulle vakna som Nobelpristagare
Expressen, 23 december 2012
S?här års brukar jag ägna betydligt mer tid åt
att läsa än att skriva. Jag föredrar nämligen att skriva mina egna böcker under
den inledande halvan av året d?jag lever ett helt nyktert liv från nyårsafton
fram till midsommar. Det blir mer praktiskt p?det viset eftersom jag tillhör
den kategori av författare som dricker för att slippa skriva. Inte för att det
gör det lättare för mig att skriva och allra minst för att spriten som jag
häller i mig skulle göra historien bättre. Samtidigt tog det åtskilliga år innan
jag insåg den saken och som ung författare var det i den meningen lättare att
leva. Övertygad som jag hela tiden var att jag nästa morgon skulle vakna som
Nobelpristagare i litteratur alldeles oavsett hur täta rödvinsdimmorna som
skingrats under natten hade varit.
Mitt tacktal skrev jag i drömmen och att allt
som p?morgonen återstod av priset var den ångest, ruelse och vanliga huvudvärk
som tagit över mitt inre kunde jag leva med eftersom det var en naturlig del av
det liv som varje Riktig Författare förväntades leva fram till den dagen d?han
skulle lämna över Den Stora Romanen till en törstande mänsklighet. Den där
slutgiltiga berättelsen om det liv vi människor lever som skulle göra allt
fortsatt skrivande och läsande till en ren överloppsgärning. Ja, ni hör ju
själva hur jävla dumt det låter och det är en klen tröst för läsaren att veta
att det finns åtskilligt fler författare än jag själv som tänkt, och tänker, p?
det viset.
Sedan trettio år tillbaka lever jag ett annat
liv. Som vuxen författare lever jag - i den meningen - ett vanligare liv och i
grunden enligt samma princip som får mig att ta av mössan s?fort jag kliver
inomhus och sätta den p?mig s?fort jag går ut. Givetvis förutsatt att
skillnaderna i temperatur s?kräver. Skriver böcker gör jag numera under min
nyktra period. När den alkoholism som jag levt med under hela mitt vuxna liv
sedan tar över brukar boken vara klar och d?jag väl kan höja det första glaset
blir det ocks?en dubbel markering av den frihet jag just vunnit. Friheten från
tvånget att skriva, friheten att läsa sådant som skrivits av andra.
Fast s?icke i år eftersom den bok jag skulle
ha skrivit för mer än ett halvår sedan har trilskats med mig och det är först nu
som jag börjat f?ordning p?den. För ordningens skull vill jag ocks?
understryka att orsakerna till konflikterna mellan mig och den roman som jag nu
skriver p?inte har det minsta med Nobelpriset i litteratur att göra.
I tidskriften Modern Psykologi läste jag för en
tid sedan om en studie som man gjort p?Karolinska institutet om sambandet
mellan kreativa yrken och psykisk ohälsa. Enligt denna undersökning s?löper
författare - jämfört med resten av befolkningen - ungefär 50 procent större risk
för ångest, alkoholism, drogmissbruk och självmord medan risken för att även
drabbas av schizofreni är drygt dubbelt s?hög, hela 109 procent och en
vittnesbörd s?god som någon om den medicinska vetenskapens exakthet.
Samtidigt som jag tar del av dessa
vetenskapliga rön upptäcker jag hur mitt liv blivit mycket lättare att leva av
det enda skälet att det plötsligt går lättare att skriva. Om detta nu beror p?
att jag blivit ännu tokigare än förut lämnar mig dessutom kall och förmodligen
är det s?enkelt att författare inte bara är känsligare utan ocks?mer
förhärdade än andra. Med varje författare som tar sig själv och sitt uppdrag p?
allvar är det helt säkert p?det viset att han eller hon inte bara måste kunna
visa upp allt detta som sårat dem mest och djupast. Vid behov, s?fort det
skrivna budskapet kräver det, måste samma författare ocks?kunna förhärda sig
och plocka fram det sämsta inom sig.
Att skriva en roman är ingen lek. Låt vara att
det lättar s?fort du ser ljuset i slutet av den tunnel där du vistas medan du
gör det.
?Leif GW
Persson
|