Därför får DNA-spår inte alltid räcka till
 
Expressen, 23 augusti 2015

När polisen utreder ett grovt våldsbrott brukar man säkra åtskilliga DNA-spår, men med det stora flertalet av dem är det så att de inte har med gärningen att göra. De har bara hamnat där ändå, som en naturlig följd av den mänskliga samvaro som består i att vi har fysisk kontakt med varandra eller bara vistas i samma miljö. Och i värsta fall kan de leda utredningen helt fel.

Jag skall ge några exempel på vad jag menar. Vid ett dubbelmord i Linköping i oktober 2004 lyckas man bland annat säkra DNA från både gärningsmannen och de två offren på den kniv som använts vid gärningen och i en bevismässig mening är detta så nära idealet som man kan komma. Man kan koppla gärningsmannen till hans offer och DNA-spåren på kniven är sådana att de bara kan ha hamnat där i samband med själva gärningen. I andra fall kan det vara betydligt mer tveksamt. Som när man till exempel hittar en misstänkts DNA på offrets kläder eller andra tillhörigheter, men där det samtidigt saknas en koppling till själva gärningen. Givetvis också det motsatta fallet. Att spår från offret finns på gärningsmannen, hans kläder, andra tillhörigheter eller i hans miljö.

Vid många av de allra grövsta våldsbrotten är det ju så att den misstänkte och offret känner varandra sedan tidigare och att det DNA som man hittat kan ha hamnat där i ett sammanhang som inte behöver ha med gärningen att göra. Eller ännu värre. Att det faktiskt har det men att man samtidigt inte - "bortom rimligt tvivel" - kan utesluta alternativa förklaringar som inte behöver ha med gärningen att göra.

Det senare är för övrigt ett skäl till att jag oroar mig över bevisläget i fallet med Lisa Holm som mördades i början på juni i år och där den misstänkte sitter häktad sedan snart tre månader. Han är tidigare ostraffad och han nekar fortfarande kategoriskt. Om man har något rejält att dänga till dem med brukar de nämligen sällan göra det. Då brukar även de mest förhärdade ta fantasin till hjälp och försöka sälja in det gärningsalternativ som är bäst för dem.

Skulle det visa sig att det enbart handlar om att man säkrat spår från honom på hennes tillhörigheter blir jag orolig på allvar. Sant eller falskt, brukar det inte vara så svårt att förklara hur sådana spår kan ha uppkommit. Och klarar man inte av det själv får man sätta sin lit till sin advokat.

Förhoppningsvis har man mer konkret bevisning än så och utan att man skall vara tvungen att utesluta alla icke-brottsliga förklaringar till de spår som man nu har hittat. Med den typen av "negativ ansvarstalan" lyckas man nämligen sällan. Riskerna ur rättssäkerhetssynpunkt är alltför stora. Hur dystert det än kan kännas när man läser den friande domen och fortfarande är övertygad om den åtalades skuld. Man behöver inte ens vara det minsta lik ett visst justitieråd för att hamna i den sitsen och själv har jag suttit där efter ett halvdussin mordrättegångar.

Hur det förhåller sig med bevisvärdet hos det DNA-spår som man säkrat i Upplands Väsby vet jag faktiskt inte. Jag har inte ens ställt frågan till de som sköter utredningen. Jag känner flera av dem sedan tidigare. Jag har fullt förtroende för dem och de gånger som vi haft anledning att diskutera sådana problem har vi i regel både varit överens och haft rätt i sak.

Fast visst kliar det i fingrarna. Att ännu en gång få sitta där och rada upp alla dessa icke-brottsliga alternativ som i rättssäkerhetens namn måste rymmas inom "det rimliga tvivlet".

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor