Rättvisans kvarnar mal långsamt
 

Om en månad kommer förvaltningsrätten i Falun att hålla en muntlig förhandling om den fortsatta vården av Sture Bergwall, tidigare känd som Thomas Quick, den värste seriemördaren i den nordiska kriminalhistorien, som beklagligtvis visade sig vara enbart en enkel mytoman som av bara farten råkade dra ner brallorna på både rättsapparaten och den psykiatriska vården.

Bland de närmast sörjande inom de senare verksamheterna är man i dag inte så glad i Sture Bergwall. Thomas Quick var långt bättre. På honom kunde man göra karriär, få åka på konferens, lägga ut texten i medierna, utreda alla hans påhittade brott och till och med skriva böcker om hur han tänkte när han begick dem. Kort sagt njuta av det goda liv som naturligt följer när man kan leva ut sina fantasier under drygt tjugo år till en kostnad för landets skattebetalare som så här dags redan passerat en kvarts miljard kronor.

För ett par månader sedan lät vår justitieminister Beatrice Ask meddela att hon under hösten avsåg att tillsätta en granskningskommission med uppdrag att klarlägga hur det nu kunde komma sig att det blev på detta sorgliga vis. För att svara på den frågan behöver man i och för sig inga kommissioner. Svaret är enkelt och givet. Seriemördaren Thomas Quick var en gåva från Gud för de inledningsvis nämnda och av de just angivna motiven. Han skänkte helt enkelt innehåll och mening åt deras liv och gav dem dessutom chansen att mitt i veckan byta ut fiskpinnar och falukorv mot kalvstek med gräddsås. Ingen vanlig livslögn således utan en som också satte guldkant på tillvaron i en bokstavlig materiell mening.

När folk inom rättsapparaten - och det gäller både domare, åklagare, poliser och advokater - skall beskriva den egna verksamheten brukar de ofta påpeka att "rättvisans kvarnar mal långsamt". I den beskrivningen ligger också något givet positivt. Ett svårt och viktigt arbete där de beslut man fattar kräver noggranna överväganden, därmed sin rundliga tid och att bara göra sitt jobb till minsta möjliga kostnad och tidsutdräkt är naturligtvis uteslutet. Rusar man åstad på det viset riskerar både det allmänna och den enskilde att lida svåra rättsförluster. Brottsliga gärningar som skall malas ner enligt moraliska, juridiska och strikt vetenskapliga trossatser och i slutändan formas till straffade gärningsmän som kan lämnas över till kriminalvården och rättspsykiatrin. Detta är de närmast ansvarigas beskrivning av den kriminalpolitiska verksamheten. "Från ax till limpa" om vi nu skall återvända till den gamla kvarnen, och som sådan icke särskilt rättvisande.

I fallet Thomas Quick behövde man tjugo år på sig för att baka bröd på det absolut dyraste psykfall som passerat genom såväl de rättsvårdande myndigheterna som mentalvården. Med rättvisans kvarnar är det nämligen också på det viset att de inte bara mal långsamt utan oftast så mal de inte alls. Nittio procent av alla brott som begås här i landet skrivs av i stort sett omgående och hundratusentals brottsoffer varje år får inte ens en ynka brödsmula till tröst. Detta beror nu inte på att mjölnaren och alla hans drängar saknar den vind som krävs för att sätta kvarnstenarna i rörelse utan att de i stället valde att ägna sig åt andra sysslor. Som att spela innebandy, pilla ut ludd ur den egna naveln, eller - som i fallet med Thomas Quick - vårda sina egna och lustfyllda fantasier om ett bättre liv fjärran från alla tjuvar, bedragare och vanliga våldsverkare som sitter som en böld i rumpan så fort du reser dig från skrivbordet.

Förvisso är det så att rättvisans kvarnar mal långsamt men det egentliga problemet är ett annat. Nämligen att de som är satta att tjäna den valt att färdas mot resans mål på ryggen av en lam snigel.

© Leif GW Persson