 |
SD:s tjuvknep med statistiken
Expressen, 22 november 2009
Till jul blir det elva år sedan jag började medverka i TV3:s "Efterlyst". Om tio månader är det dags för val till riksdagen och under hela hösten har jag haft en allt starkare känsla av att jag också arbetar extra på Sverigedemokraternas PR-avdelning. Program efter program där i stort sett alla förekommande skurkar är invandrare eller flyktingar och som bild av Sverige och de människor som bor där, alldeles oavsett deras ursprung, är det både missvisande och tröstlöst.
Enligt olika politiska förståsigpåare lär Sverigedemokraterna komma in i riksdagen till nästa höst vilket i sin tur utlöst jämmer och elände från de redan etablerade partierna, över hela den politiska skalan från Moderaterna till Vänsterpartiet, och att man till stor del har sig själva att skylla har man förbigått med klädsam tystnad.
Det är naturligtvis ingen slump att invandrares och flyktingars kriminalitet ligger högst upp på Sverigedemokraternas politiska agenda och att deras politiska motståndare löst det problemet genom att släta över eller förtiga sådana frågor har naturligtvis gett Jimmie Åkesson och hans kamrater både tolkningsföreträde och vind i seglen inom en mycket viktig del av den politiska debatten. I en känslomässig och moralisk mening kanske den viktigaste enskilda politiska frågan för en femtedel av landets väljare om man nu skall tro på våra opinionsmätningar.
"Äntligen någon politiker som vågar säga vad alla vanliga människor kan se med sina egna ögon", och det är ungefär här som det hela börjar bli politiskt högintressant. Vad är det egentligen som man tycker sig se? Vad är det som "Efterlyst" illustrerar bättre än hela det övriga kriminalpolitiska budskapet i våra svenska media?
Efterlyst är ett program som nästan uteslutande handlar om grova våldsbrott som mord, misshandel, rån och sexuella övergrepp. Inte ens om brottslighet som sker inom hemmets väggar utan om den som låter sig fångas på övervakningsbilder från tunnelbanan, köpcentrum och affärer i våra större städer.
Om den här typen av kriminalitet kan man säga två saker. För det första att alla dessa brott begås av mindre än en procent av hela befolkningen och detta alldeles oavsett om vi talar "svenskar" eller "invandrare". För det andra att yngre män med invandrar- eller flyktingbakgrund är mycket kraftigt överrepresenterade bland de gärningsmän som begår sådana brott.
Beroende på vilket brott vi talar om är de mellan två och fem gånger så vanliga som de skulle vara utifrån sin andel av befolkningen. Dubbelt så vanliga vid mord och dråp, fem gånger fler vid överfallsvåldtäkter, och som inte det räckte och blev över finns det även brott med en än högre etnisk snedfördelning än så. Rån, bedrägerier och grova stölder riktade mot åldringar är det klassiska exemplet. Och allt sammantaget handlar det om det politiska tjuvknepet att göra ytterst sällsynta undantag till allmänna exempel.
Om det faktum att nitton av tjugo av de som bor och vistas här i landet, oavsett om de är svenskar, invandrare eller flyktingar, är hederliga och strävsamma människor, fullt upptagna med att sköta sitt och de sina utan att harma sina medmänniskor, har Sverigedemokraterna intet att säga. Precis som deras meningsmotståndare som redan från början frånsagt sig det argumentet.
Invandringen till Sverige under efterkrigstiden har varit en av de mest vitaliserande faktorerna i den svenska ekonomin. "Vi som byggde Sverige" var långt ifrån alltid svenskar. Först kom finnar, norrmän och danskar från våra krigshärjade grannländer, sedan italienare, jugoslaver och turkar i en av Sverige organiserad arbetskraftsinvandring som givet vår storlek har få motsvarigheter i västvärlden.
Så låt oss tala om det istället. Låt oss inte huttla med det faktum att tjugo procent av befolkningen här i landet - "trots sin härkomst"- har lika stor rätt i en mänsklig, moralisk och ekonomisk mening att kalla sig svenskar som vi andra som bott här sedan Hedenhös.
© Leif GW
Persson
| 
|
|
|
|