Hög tid att måla fan på väggen
Expressen, 22 juli 2012
För en
skrivande människa som jag är reaktionen från mina läsare lika viktig som luften
jag andas. Jag har sagt det förut men det förtjänar att sägas igen. Som nu efter
min senaste kolumn om hur Stockholmspolisen prioriterar sina arbetsuppgifter och
rent konkret hur det kan komma sig att man tillmäter en vanvårdad dvärghamster
ett högre värde än ett mänskligt mordoffer. Nio av tio av alla som hört av sig
förstår precis vad jag menar, och för en gångs skull är det så praktiskt att de
även delar min uppfattning i sakfrågan, men med den tionde är det precis
tvärtom. Eftersom jag nu bryr mig om alla läsare ska jag göra ett nytt försök
även med dem.
Nej, det är
inte på det viset att jag argumenterar för att det skall vara fritt fram att
plåga djur. Jag tror till och med att det finns ett samband mellan viljan och
benägenheten att ge sig på såväl människor som djur och i mitt fall är det så
enkelt att jag gärna klappar och kramar alla levande som jag gillar och alldeles
oavsett om de har två eller fyra ben.
Det är den ena
sidan av saken och vad den andra beträffar är det lika enkelt. Om jag, till
exempel, tvingades välja mellan att rädda livet på min hustru eller min trogne
tax Nelson, så skulle jag välja henne. När våra mänskliga resurser är
otillräckliga så tvingas vi göra val och det var detta dilemma som jag skrev om
med utgångspunkt från ett konkret exempel på polisiär praktik i landets största
polisdistrikt.
Nu till en annan
och betydligt allvarligare variant på samma tema.
I höst kommer
riksdagen att fatta beslut om den mest långtgående förändringen av svensk polis
sedan förstatligandet 1965 genom att man slår ihop landets 21 polismyndigheter
till en enda. Om detta råder det politisk enighet, alla berörda
centralbyråkrater är nöjda och argumenten de vanliga: Stordriftsfördelar,
tydligare ledning, flexiblare verksamhet och ett mer effektivt utnyttjande av
resurserna. Som om inte detta var gott nog kommer man också att kunna spara
pengar.
Själv vet jag
att det kommer att bli precis tvärtom, sett till helheten och på varje enskild
och ovan uppräknad punkt, och att det blir den lokala polisverksamheten som
kommer att drabbas allra hårdast. Den brottslighet som plågar oss vanliga
människor har nästan alltid en mycket stark anknytning till den miljö där vi bor
och lever. Detta gäller över hela skalan från grova våldsbrott, till vanliga
stölder och ordningsstörande beteenden och alldeles oavsett om vi nu kallar dem
för vardagsbrott, mängdbrott eller miljonbrott. Offer, gärningsmän,
brottsplatser, alla finns de i den lokala miljön, och för att åtgärderna mot
problemet skall bli effektiva måste även de poliser som ska genomföra dem finnas
i samma miljö.
Tyvärr har
samtliga polisreformer sedan 1970-talet inneburit att man flyttat resurser från
den lokala miljön, där de behövs mest, till den överordnade centrala nivå där
den byråkratiska organisationen och dess ledning lever sitt eget liv, i allt
väsentligt skiljd från en verksamhet som de i allt mindre utsträckning ägnar sig
åt. Framtiden är således enkel att beskriva och för en gångs skull får vi den
mest rättvisande bilden genom att måla fan på väggen.
Uppklaringen av
vardagsbrotten kommer att sjunka till noll eftersom det inte finns några poliser
kvar i den lokala miljön som kan utreda dem och upprätthållandet av lag och
ordning får överlämnas till det privata och folkliga initiativet för att
kompensera för frånvaron av en fungerande rättsapparat. Eftersom jag inte är
särskilt svag för den typen av samhälle ska jag i nästa kolumn göra ännu ett
försök att berätta vad vi bör göra istället och alldeles oavsett om det gagnar
människor eller djur.
© Leif GW Persson
|