Bodström har tillsatts på samma politiska meriter som Kim Jong II
 
Expressen, 22 augusti 2010

 

Om en månad är det val och själv anfäktas jag av politiska grubblerier. Allt mer svårartade ju närmare valdagen vi kommer. Skälen till min tilltagande vånda är i allt väsentligt personliga men eftersom jag samtidigt får för mig att jag delar sits med åtskilliga andra, födda i mitten på fyrtiotalet och med samma bakgrund som jag, kan det finnas skäl att lägga korten på borden. Säga något om det intellektuella och moraliska predikament som en människa hamnar i när hans eller hennes handlingar inte längre styrs av övertygelse utan av tvivel.

I hela mitt liv har jag röstat på Socialdemokraterna. Ända sedan den första gången för snart fyrtiofem år sedan då jag var ung akademiker, gift med en sjuksköterska och nybliven småbarnspappa. Själv var jag arbetarbarn. Uppvuxen i Stockholm med rötter i Bergslagen och Norrland, med en pappa som var grovarbetare och timmerman, en mamma som var hemmafru när hon inte städade åt fint folk för att tillsammans med pappa dra in det där lilla extra som skulle ge deras barn en möjlighet att leva ett annat och bättre liv.

I mitt fall läroverket, universitetet, en akademisk karriär, och under de första tjugo åren av mitt nya liv har jag inga som helst problem när jag skall ge uttryck för min politiska vilja. En övertygelse som styrs av både mitt hjärta och min hjärna och med just mig var det dessutom så enkelt att den tidens socialdemokrati hade hjälpt mig på vägen genom att ge arbetarungar en hygglig chans att studera och därmed komma sig upp. Bra gick det också, långt utöver vad någon människa har rätt att begära oavsett flit och förmåga.

När jag och pappa Gustav pratade politik på åttio- och nittiotalet var det också detta som han ständigt återkom till. Att en människa som blivit så rik som hans son fortfarande kunde rösta på sossarna. "Jag blir faktiskt orolig för dig", sa Gustav. "För dum i huvudet på det där vanliga viset är du ju inte".
Själv brukade jag smita undan genom att hänvisa till mitt röda hjärta som klappade starkt av egen kraft utan minsta behov av snöda ekonomiska överväganden. Egentligen mycket enklare än så eftersom det handlade om det liv som vi delat när jag växte upp. Klassresor i all ära men därmed inte sagt att man också känner sig hemma när man väl kommit fram till resans mål. Oavsett vilket imponerade det inte på pappa. Vad var det för vits med att proppa huvudet fullt med en massa dyrbara kunskaper som man sedan vägrade använda sig av?

Under mina senaste tio år som väljare har det därför handlat enbart om mitt hjärta. Dessvärre också om ett hjärta som klappat på av gammal vana eftersom den socialdemokrati som jag växte upp med har sedan länge gått förlorad. Det hela blir heller inte lättare av att personer som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg plötsligt låter precis som gamla gråsossar som jag alltid har gjort. Jag skiter väl i det politiska arvet men vad hände med den politiska upphovsrätten?
Oavsett vilket känner jag att jag själv och den socialdemokrati som numera bärs av Mona Sahlin och Thomas Bodström kommit till vägs ände. Tvivel hanterar man bäst med sitt huvud och grunderna för det kan med fördel kokas ner till de väsentligheter som handlar om förmågan att leda landet.

När Mona Sahlin fyller femtio bjuder hon femhundra personer på kalas och köper hem mat och dricka till trehundra av dem. Nu lär det ha ordnat sig ändå med hjälp av det privata initiativet och korvkiosken runt hörnet men som politisk handling är det illavarslande. Med Thomas Bodström är det ännu enklare. Han är för mig en person som tillsatts på samma politiska meriter som Kim Jong Il, dessutom påtagligt lik honom vad beträffar inställningen till det privata och politiken. Låt vara att Bodström föredrar fotboll framför golf och att pappa Lennart var betydligt längre än pappa Kim Il Sung.

Vad blir det i stället då, undrar du kanske nyfiket. Om detta tänkte jag ge besked i min nästa kolumn och tiden där i mellan tänkte jag använda till att sortera mina olika tvivel i så prydliga högar som det aktuella politiska läget nu medger.

 

© Leif GW Persson

 



Tillbaka
> Alla krönikor