Goda råd från en rättshaverist
Expressen, 22 april 2012
I veckan som
gick läste jag en just utgiven HANDBOK FÖR GLADA GUBBAR som skrivits av före
detta ambassadören Dag Sebastian Ahlander (Bonnier Fakta, 2012). Om jag nu ska
beskriva hans litterära verk handlar det närmast om ett slags självhjälpsbok som
vänder sig till manliga pensionärer ur överklassen, med breda kulturella
intressen som golf och gamla engelska bilar, det goda livet i största allmänhet
och en och annan tillräckligt lättsmält bok på vägen. Vad författaren själv
beträffar verkar han varken brödlös eller rådlös. Allra minst rådlös, hela
hundranio stycken "goda råd" på bara tvåhundra sidor om hur vi ska "nå livets
höjdpunkt" enligt den Ahlanderska modellen.
Att leva det
Goda Livet är i själva verket mycket enkelt. Ha alltid ett par flaskor champagne
på lut för att vid behov kunna mota undan en gråmulen måndag, byt ut din
brunmelerade slips mot en röd fluga och tala aldrig om problem som "ändå inte
går att lösa", som "Religion" eller "Mellanösternfrågan". Kort sagt, "gräv inte
ner dig i småsaker, vidga perspektiven och se saker i stort".
Före detta
ambassadören och författaren tycks också, även av hans yttre att döma, vara en
man som lever som han lär. Redan på omslagsfliken möts vi således av en liten
rundnätt figur, givetvis iförd röd fluga, som ler så hjärtinnerligt fryntligt
mot betraktaren att även den mest tveksamme presumtive läsare måste bevekas. Av
texten på omslaget framgår att han skrivit ett flertal böcker för barn och
ungdomar. Kort och sammanfattningsvis verkar han inte ha det minsta gemensamt
med den utomordentligt bittre och oavbrutet babblande rättshaverist som jag
träffade på ett cocktailparty på svenska konsulatet i New York i mitten på
nittiotalet.
Faktum är att
jag aldrig hört en svensk yrkesdiplomat prata så enastående mycket skit om det
land som han blivit satt att representera och jag minns särskilt hans jämförelse
- inför sina andäktigt lyssnande amerikanska gäster - mellan den lag och ordning
som numera rådde i New York och USA och det hämningslösa våld som härskade i
Sverige och gjorde att han och hustrun knappt vågade sätta foten utanför dörren
till den egna våningen på Östermalm vid de tillfällen som de nödgades besöka
sitt hemland. Ställd inför en personlig utveckling av den arten och det djupet
kan man inte bli annat än imponerad.
Tipset om
hans bok fick jag för övrigt på snåriga vägar. Under min läsning av DN:s
kulturbilaga kunde jag i onsdags ta del av en betraktelse av den alltid lika
politiskt korrekta kulturbäraren Malin Ullgren som gick ut på att skrivande
människor, oavsett om det nu handlar om reportage, romaner eller något annat,
skulle drivas av en föreställning om att det som de skriver är avsett att göra
världen bättre. Jag bestämde mig också för att ta henne på orden, inte tolka det
hon sa som bara ännu ett av dessa tröstlöst tjatiga försök att mellan raderna
tala om vilken god och klok människa du egentligen är.
Fast bara
några sidor senare var det klippt. Då möttes jag av en dubbelsidig hyllning av
Mysgubben Ahlander samtidigt som mitt minne slog till med full kraft så fort
jag såg bilden på honom. Det finns förvisso sämre skäl till att läsa en bok och
nu har jag alltså gjort det. Med tanke på de råd som han har att ge till alla
sura gubbar som jag själv hoppas jag också innerligt att Vår Herre hållit sin
skyddande hand över de barn och ungdomar bland hans tidigare läsare som varit
för små för att kunna försvara sig själva.
© Leif GW Persson
|