Goda råd från en rättshaverist
 
Expressen, 22 april 2012

 

I veckan som gick läste jag en just utgiven HANDBOK FÖR GLADA GUBBAR som skrivits av före detta ambassadören Dag Sebastian Ahlander (Bonnier Fakta, 2012). Om jag nu ska beskriva hans litterära verk handlar det närmast om ett slags självhjälpsbok som vänder sig till manliga pensionärer ur överklassen, med breda kulturella intressen som golf och gamla engelska bilar, det goda livet i största allmänhet och en och annan tillräckligt lättsmält bok på vägen. Vad författaren själv beträffar verkar han varken brödlös eller rådlös. Allra minst rådlös, hela hundranio stycken "goda råd" på bara tvåhundra sidor om hur vi ska "nå livets höjdpunkt" enligt den Ahlanderska modellen.

Att leva det Goda Livet är i själva verket mycket enkelt. Ha alltid ett par flaskor champagne på lut för att vid behov kunna mota undan en gråmulen måndag, byt ut din brunmelerade slips mot en röd fluga och tala aldrig om problem som "ändå inte går att lösa", som "Religion" eller "Mellanösternfrågan". Kort sagt, "gräv inte ner dig i småsaker, vidga perspektiven och se saker i stort".

Före detta ambassadören och författaren tycks också, även av hans yttre att döma, vara en man som lever som han lär. Redan på omslagsfliken möts vi således av en liten rundnätt figur, givetvis iförd röd fluga, som ler så hjärt­innerligt fryntligt mot betraktaren att även den mest tveksamme ­presumtive läsare måste bevekas. Av texten på omslaget framgår att han skrivit ett flertal böcker för barn och ungdomar. Kort och sammanfattningsvis verkar han inte ha det minsta gemensamt med den utomordentligt bittre och oavbrutet babblande rätts­haverist som jag träffade på ett cocktailparty på svenska konsulatet i New York i mitten på nittiotalet.

Faktum är att jag aldrig hört en svensk yrkesdiplomat prata så ena­stående mycket skit om det land som han blivit satt att representera och jag minns särskilt hans jämförelse - inför sina andäktigt lyssnande amerikanska gäster - mellan den lag och ordning som numera rådde i New York och USA och det hämningslösa våld som härskade i Sverige och gjorde att han och hustrun knappt vågade sätta foten utanför ­dörren till den egna våningen på Östermalm vid de tillfällen som de nödgades besöka sitt hemland. Ställd inför en personlig utveckling av den arten och det djupet kan man inte bli annat än imponerad.

Tipset om hans bok fick jag för övrigt på snåriga vägar. Under min läsning av DN:s kulturbilaga kunde jag i onsdags ta del av en betraktelse av den alltid lika politiskt korrekta kulturbäraren Malin Ullgren som gick ut på att skrivande människor, oavsett om det nu handlar om reportage, romaner eller något annat, skulle drivas av en föreställning om att det som de skriver är avsett att göra världen bättre. Jag bestämde mig också för att ta henne på orden, inte tolka det hon sa som bara ännu ett av dessa tröstlöst tjatiga försök att mellan raderna tala om vilken god och klok människa du egentligen är.

Fast bara några sidor senare var det klippt. Då möttes jag av en dubbelsidig hyllning av Mysgubben Ahlander sam­tidigt som mitt minne slog till med full kraft så fort jag såg bilden på honom. Det finns förvisso sämre skäl till att läsa en bok och nu har jag alltså gjort det. Med tanke på de råd som han har att ge till alla sura gubbar som jag själv ­hoppas jag också innerligt att Vår Herre hållit sin skyddande hand över de barn och ungdomar bland hans tidigare läsare som varit för små för att kunna försvara sig själva.

© Leif GW Persson

 



Tillbaka
> Alla krönikor