Det (o)nyktra uppvaknandet
Expressen, 21 september 2014
Alla dagar är inte bra dagar. Vissa dagar är sämre än andra och med några av dem kan det vara riktigt illa. Kolumnen du just läser skrev jag i går och det var en sådan dag. Tillika var den självförvållad.
Dagen innan hade jag nämligen jagat änder tillsammans med mina kamrater på gården nere i Sörmland där jag bor. Först sköt vi änder och så långt var allt gott och väl. Strålande sol och högsommarvärme trots att vi nått sena september, mycket fågel i luften, alldeles utmärkt skytte och när det väl var dags för den avslutande lunchen var stämningen på topp.
Och som så ofta förr när det kommer till manligt umgänge under dessa förutsättningar var det också här som det hela gick över styr på det där fenomenalt trevliga viset som det ibland gör när normalt ansvarstagande vuxna män dricker för mycket utan att ägna morgondagens plikter och allmänna åtaganden den minsta tanke.
Dagen efter den där dagen då du försökte fånga ögonblicket, trillade av nykterhetens kärra och i mitt fall hamnade i påtagliga problem. Jag kan nämligen inte skriva när jag dricker och försöker jag göra det när jag är bakfull så skriver jag mycket sämre, allt annat lika och inga jämförelser i övrigt. Med mig och många av mina författarkamrater – och det gäller såväl kvinnor som män – är det tyvärr på det viset att vi dricker för mycket. Med några av dem så att de samtidigt påstår att det inte spelar någon roll. Hemingway hävdade till och med att det snarast kunde vara en fördel att vara berusad när man skrev. Förutsatt att man bara höll sig nykter när det var dags att redigera den text som man skrivit.
Men inte i mitt fall och eftersom jag tar mitt skrivande på stort allvar så var gårdagen en dag fylld av vånda och praktiska problem. Svårt att hitta ett bra ämne och en linje i beskrivningen av det, svårt att hitta ord, till och med. Dessa ord som lever i kraft av varandra när man väl lyckas förvandla länkarna i textens kedja till ett budskap, en levande berättelse eller vad som helst annat, som kan väcka tankar även hos andra än dig själv.
Förr i tiden, då dagens kolumnister ofta kallades kåsörer, brukade de försöka befria sig från dessa självpåtagna litterära bojor genom att berätta om sina nära och kära, om hustrun och barnen, och var det riktigt illa kunde man till och med plocka in både grannar och vanliga bekanta när man försökte genomföra sitt litterära uppdrag. De gånger de lyckades som bäst brukade de få beröm för sin "galghumoristiska" ådra vilket också var precis vad det handlade om. Kreativitetens snara som stramar runt din magra hals och hög tid att sparka undan stolen där du står.
Dagens kolumnister – varav ju flertalet faktiskt är kåsörer mätt med gamla mått – har i den meningen gjort det enklare för sig genom att göra självbespeglingen till en trosbekännelse där minsta finne i den egna rumpan måste kommenteras med allt det principiella allvar som den ju faktiskt inte förtjänar. Och den värsta sorten är de som på samma gång måste tala om vilka kloka och goda människor de är. Lovar och försäkrar! Det är de aldrig. Jag har träffat alldeles för många av dem och lömskare jävlar än så går knappt att uppleta.
Själv är jag inte sådan. Jag är en fattig, syndig människa. I förrgår drack jag alldeles för mycket. Det drabbade min förmåga att skriva och även mina läsare trots att de var helt utan skuld. För detta ber jag er alla om förlåtelse och likt varje akut botfärdig som hamnat där genom egen förskyllan lovar jag naturligtvis att det aldrig skall hända igen.
© Leif GW Persson
|