Vårt behov av att ha en skurk
Expressen, 21 april 2013
För att dämpa
de existentiella grubblerier som allt oftare plågar mig har jag på senare tid
sökt tröst och lindring i lustfyllda drömmar om Janne Josefsson. För att Du -
Kära Läsare! - inte skall hamna helt fel från början skall jag också skynda mig
att förklara vad jag menar.
I det vanliga
slutna sällskapet av högbrynta kulturbärare, och skönandar i största allmänhet,
pågår sedan en tid tillbaka en debatt om hur fri en "fri" debatt, egentligen bör
tillåtas vara. Majoriteten har givetvis intagit den ståndpunkten att vissa saker
bör man inte prata om. Det passar sig helt enkelt inte. Som till exempel alla de
fobier som präglar och plågar flertalet av oss vanliga människor och inte enbart
på den egna kammaren utan även inför andra så fort kapsylen flyger av oss.
Vanföreställningar över hela skalan, från vanlig torgskräck till
främlingsfientlighet, om vi nu ska ordna dem i bokstavsordning och på latin.
Som en enkel
självklarhet i detta sammanhang gäller givetvis också den allmänna regeln att
personer som saknar tillräcklig intellektuell tyngd icke skall tillåtas delta i
några som helst offentliga samtal oavsett ämne. Kort och sammanfattningsvis:
Vissa saker ska man inte prata om och dumskallar skall alltid hålla käften.
Mot bakgrund
av det ovan sagda är det knappast förvånande att debattens majoritet redan från
första början utsett Janne Josefsson till styckets skurk. Ständigt denne
Josefsson, lika ihärdig som en vanlig gammaldags nasare, som oavsett tidpunkt på
dygnet hänger på ditt dörrlås för att pracka på både dig och grannarna sitt
budskap. Som inte ens drar sig för att skrika in genom din brevlåda när du
vägrar att öppna för honom. Lika påtaglig som en hemorrojd och att han sällan
hamnat i din rumpa av en slump gör inte upplevelsen av honom lättare att
uthärda. Ständigt denne Josefsson... Som jag älskar av just de skälen. Och hög
tid för den lustfyllda dröm som lindrar mina dystra funderingar kring det
mänskliga varandets innersta väsen.
I sin stora
muromgärdade villa, skyddad av både järngaller i konstfärdigt smide och alla de
tjänster som det privata vaktbolaget kan erbjuda en sådan som han, ligger Mina
Drömmars Skurk. Iförd sin röda sidenpyjamas vilar han på sitt nattliga bolster
av ejderdun. Omgiven av all den lyx som naturligt följer av att han ägnar hela
sin vakna tid till att stjäla såväl Änkans Sista Skärv som den Moderlöses
Bröstmjölksersättning. När hans vila så störs av att Janne Josefsson hoppar runt
mitt i natten i hans egen trädgård och gapar och viftar med det vanliga plakatet
så ringer han bara till bevakningsbolaget som snabbt leder ut nämnde Josefsson i
dennes egna döva öron. Det är först nästa kväll som Mina Drömmars Skurk - som nu
klädd i frack och ordnar och skall slå sig ner vid honnörsbordet bland de andra
kraschanerna - plötsligt upptäcker honom igen. Ständigt denne Josefsson och i
samma ögonblick som han skall sätta sig är det precis som om han just har
drabbats av en jättelik hemorrojd som gör varje form av fortsatt deltagande
omöjligt.
"På Nova
Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar och var helst en usling finns, är han min
vän, min bror..." Förutsatt att han är som Janne Josefsson, förstås. Vad vanliga
skurkar, kulturbärare och skönandar beträffar så vill jag likt en sentida Lidner
önska dem alla de intellektuella och andra problem som de så ärligen har
förtjänat. Hela vägen från analklåda till vanligt sittfläsk. Om vi nu ska ta dem
i bokstavsordning och på vanlig svenska.
© Leif GW Persson
|